Predikan 1 söndagen i advent 2022

Kära bröder och systrar,

Advent är tiden som förbereder att vi kan låta Gud gå oss till mötes, så som han har etablerat det i den nya och eviga frälsningsordningen. Det är värt att låta det sjunka in: adventstiden syftar till vår förberedelse på Guds handlande, de förberedande åtgärdernas tid så att Gud, som han etablerat det i Kristus, kan få komma oss människor till ett verkligt möte, till en saliggörande förening.

Det är så vi skall förstå att Kyrkan låter våra öron hör stycken ur den Heliga Skrift som andas omvälvning av sakernas tillstånd, av världen som den nu har blivit, av vilken roll vi spelar i den. De signalerar att själva ramarna för tillvaron liksom skakas och justeras för emottagande av sin förblivande frälsning. Också vi som har tagit emot Vår Herre Jesus Kristus som vår och världens fräsare, också vi förbereder oss på firandet av att han kommit, och vi gör det genom att vi, barnen, sträcker oss efter fördjupad mognad sådan som motsvarar hans, Sonens, fullhet. Han kommer till oss genom nåd: i den mån som nåden utvecklas och mognas i oss, blir den också alltmer omfattande, mer inträngande, tills den förvandlar själen till honom.

Adventstiden är alltså inte endast betydelsefull med avseende på firandet dessa fyra speciella veckor under kyrkoåret, utan innebörden i denna tid är också en hållning som Kyrkan vill låta inprägla, inleda oss i, som en konstant hållning i det andliga livet: Delaktiga i den nya skapelsen, vår identitet som tillhöriga & ett liv ständigt upplyft till Herren.

Delaktighet i den nya skapelsen

Jesus Kristus, visar genom hela sitt livs mysterier, övergången från en tillvaro till en annan, från en skapelse, till den nya skapelsen. Så är floden en förebild just för den nya skapelsen.  Denna övergång, börjar med, realiseras, med Jesu person, med hans allraheligaste mänskliga natur, och som Kristus lever sin gudomlighet, så ser vi detta just genom sin mänsklighet. Den första blick vi får av detta, är den vi ser, natten och morgonen den 25 december, lagt i den plats, ja, vilken plats? Den plats som fanns åt honom. Den plats var tillräcklig, för hans inträde i denna världen, och för den nya ordning som nu är fullt etablerad i honom.

Den konstant hållning som här på nytt visas för oss, och det som en möjlighet till en alltmer förverkligad sådan, är den, att grunden, tyngdpunkten eller hävpunkten, i att vara människa inte bara är i oss själva. Jesus visar i sin mänsklighet en relationell tillvaro, en tillvaro grundad, i Gud.

Gud lever, i Kristus, det mänskliga, precis så som han i sin gudomlighet, lever i Gud – nämligen i givande av sig själv. Utan att förhålla sig till det som en egendom, alltså, helt utan att vara possesiv i förhållande till sig själv, utan lägger i dagen frihet från sig själv, för Gud är kärlek, och Jesus manifesterar i sig, i sin mänskliga natur, Guds förhållande av kärlek gentemot det mänskliga och emot varje enskild människa. Hans mänsklighet, tydligast verksam på korset och i uppståndelsens kraft, blir till den allra högsta och oöverträffade akten av Guds kärlek, och blir så ett tempel, templet av förening mellan Gud och människa. 

Vår identitet som tillhöriga

Denna mänsklighet, som lever sig själv så som Kristus, som varande del av Kristus, är Kyrkan. Och till hennes skönhet, Kyrkans skönhet, hör just den förblivande vissheten av, och vakenheten och uppmärksamheten på, att vår förberedelse i grund och botten är förberedelse på Guds handlande, på att låta Herrens ankomst ske i tillvaron – det är vakenheten som tillhöriga.

Vi skall alltså vara försiktiga i meningen akta oss för att gå tillbaka till att söka att äga oss själva, att förverkliga oss själva. Det kan förstås låta rimligt först, men vi skall vara uppmärksamma att vi inte absolutifierar dessa naturens behov av att äta, dricka, gifta och bli bortgifta, på ett sådant sätt att vi lever det för att förbli, för att bekräfta oss, för att skydda oss, för att underhålla och förnöja oss. I sådana fall, skall vi inte bli räddade, vi skall lämnas åt våra öden och svepas bort, som den gamla tillvaron, likt de som inte ville gå in i arken. Det är sättet, som skiljer åt. Gud vill alltjämt att vi, i världen som vi känner den, att vi skall inta föda och värna om äktenskapet och annat som hör till det goda i att vara skapade varelser. Så också med arbetet, som alltjämt också det är bestämt att höra till vår tillvaro. Två män arbetar på fälten, två kvinnor vid kvarnen. Det är inte sysselsättningen som sådan som skiljer den ena från den andra, utan sättet, hållningen, som gör skillnad. I Kyrkan består någon väsentlig skillnad här mellan de som ber väldigt mycket (de kontemplativa), eller de som gör väldigt mycket för dess utbredande (de apostoliska). De som åstadkommer mycket, också för det nya och eviga förbundet i Jesu blod, är de som är och som lever i enlighet med Kristus, och Kristus känner igen dem. 

Ett liv ständigt upplyft till Herren

Detta igenkännande som Kristus gör är ett igenkännande i en hållning, i ett sätt. En annan däremot är sluten i sig själv. Därför så liknar Herren till sist också sig själv idag vid en tjuv. När vi beter oss som ägare av oss själv, herrar, eller härskarinnor, över oss själva, och vi är possessiva över vår mänsklighet, och vi inte tillåter något annat än ett egen-födande av oss själva … ja … det kommer en dag då vi inte längre skall kunna det längre. En dag kommer det som är denna världens bestämmelse, vilket är döden, och då skall vi uppfatta att vi blivit berövade. Allt det vi lagt ned på detta, på vår säkerhet, på vår kraft, på vår egen bekräftelse … allt det skall tas ifrån oss. Det är alltså anledningen till att Jesus liknar sig själv vid en tjuv, för det är så det kommer att bli om vi envist håller fast vid de saker vi fått att använda för något, för ett möte med Herren, och i honom med varandra.

Upplyfta till Herren, så kan vi däremot förvänta oss allt gott, också i det som i den gamla skapelsen tycktes vara mest mörker och frånvaro. Men, upplyfta i det övernaturliga blir också stunder som dessa fruktbara och del av Guds försyn. I tider mest av förväntan, så kan vi leva också denna förväntan på det rätt sätt – vilket Karmels stora helgon ger ett så stor hjälp till både med sina liv och i sin undervisning. 

Alltså, bröder och systrar, tiden av förberedelse på Guds kommande oss till mötes skall vi leva liksom fördolda för världen (och önskan att bli känd), såsom dolda också söka identitet endast i oss själva, och liksom helt nedsänkta i Jesu allraheligaste mänsklighet. Då kan vi med hela vår själs förmögenheter få sjunga «Välsignad vare han, som kom i Herrens namn», såväl under dessa fyra veckor, som vi faktiskt alltid sjunger i den heliga mässan till dess särskilda melodier – men framför allt som vår själs förblivande andliga sång.

                                                                                                         pater Clemens