Predikan Påskdagen - Kristi Uppståndelse 2025
Apg 10: 34a, 37-43; Ps 118: 1-2; Kol 3: 1-4; endast kvällsmässan: Luk 24: 13-35
Kära medvandrare mot Emmaus,
Ja, vi är ju nu i samma situation som lärjungarna som mötte Kristus som uppstånden på vägen utanför Jerusalem. Det var på kvällen samma dag som han uppstått. Petrus och Johannes hade sett den tomma graven och Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor (Luk 24: 10) hade mött honom tidigt på morgonen då de var på väg till graven med kryddorna de gjort iordning för den döda kroppen. Vad hade de väntat sig? De hade väntat sig den vanliga situationen när någon de kände dött. Av kärlek till den Jesus de känt ville de göra honom den sista tjänsten inför begravningen.
Låt oss bekänna att tron på Uppståndelsen är den största gåvan Gud kan ge oss. Kvinnorna var övertygade att Jesus var död, apostlarna i Jerusalem trodde inte på dem när de kom rusande och berättade. Men två greps av Anden och sprang till graven och fann den tom. Johannes skriver om det i sitt evangelium. Han berättar om Petrus, han som förnekat att han kände Jesus, att han sprang till graven. Han berättar om sig själv att han kom före Petrus och att han ”såg och trodde” när han såg linnebindlarna och duken som täckt Jesu döda ansikte.
Lukas berättar om kvinnorna att de sökte Jesu kropp och att två män i skinande vita kläder kommit emot dem och talat till dem i deras förvirring: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått (24:5 - 6)”. Det här mötet och de ord som sägs bevisar för oss att tron på uppståndelsen är verklighet och sanning. Det är inte löst prat, inte önsketänkande, inte något planerat, utan den nakna sanningen. Den sanning som skall prägla hela historien och som talat till hela mänskligheten. Vi har fått sjunga våra uppståndelsesånger, vi har fått glädja oss över det som skett och som överträffat allt vi tänkt: ”De trodde att Jesus var borta, de trodde att Jesus var död. Då kom han på stranden en morgon som lyste röd”, sjunger vi gärna (Cecilia 329).
Det måste alltid vara en fråga för oss om lever över 2000 år efter Jesu historiska tid i världen. Hur känner vi igen Honom? Hur vet vi att vi är på väg med Honom?
Kära bröder och systrar, platsen där vi möter Honom och tar emot Honom i den heliga kommunionen är här, i detta välsignade rum på denna plats i världen, i denna stund. Förra året firade vi 50-årsjubileet av den färdigbyggda kyrkan för vår församling. Sedan dess är det platsen för Kristi möten med oss. Den här platsen och den här tiden är vår väg till Emmaus när vi upptäcker att Han stannar hos och håller måltid med oss, men det är också vägen tillbaka till Jerusalem och till apostlarna som varit samlade i samma rum och som började inse vad som hände. Bland dem var också Tomas som tvivlade och som vill se hålen efter spikarna i Jesu händer och fötter.
Vägen tillbaka till Jerusalem är den fasta tron på Jesu Uppståndelse som vi delar med alla de troende som på olika sätt mött Honom. Säkert på många olika överraskande sätt. Nu gäller det för oss att i ödmjukhet och tacksamhet gå vidare på trons vägar genom vårt liv. Någon skall en dag begrava oss. Då hoppas vi att de behållit tron och inte väntat sig döden utan livet i evigheten: ”Om ni alltså har uppstått med Kristus sträva då efter det som finns däruppe där Kristus sitter på Guds högra sida” (Kol 3:1 - 4), säger den helige Paulus till de troende i Kolosse.
Dessa ord ska nu vara vårt livs stora och enda program i vilket allt annat underordnar sig, så att Guds vilja i allt sker med oss som mött den uppståndne på vår Emmausväg. Amen.
diakon Göran Fäldt