Predikan på Annandag Jul 2015. S:t Stefanos, protomartyr
Måste man vara martyr för att vara kristen? Hur blir man martyr? Det kanske inte är den första frågan man ställer sig dagen efter Juldagen då Jesu födelse firas.
Men ”Jag sänder er som får in bland vargar”, säger Jesus till sina lärjungar i evangelieläsningen bara en dag senare. Ja, redan det antyder att många av hans efterföljare skulle bli martyrer, och Stefanos är vad vi vet den förste, vi kallar honom därför ”protomartyren”, den som är först och visar vägen.
Hans historia är alla omvändas och konvertiters historia. Gud talade till honom genom de första troende och genom apostlarnas vittnesbörd. Med kropp och själ, vilja och förnuft, med hela sin person gav han det mest generösa svar han kunde ge på Guds tilltal och vägvisning.
Den unga kyrkan som bevittnat uppståndelsen var inte bara en mänsklig gemenskap, eller ett politiskt parti, eller en etnisk gemenskap, utan en helt ny sorts gemenskap som leddes av den Helige Ande, som Kristus utlovat. Stefanos’ erfarenhet av tron på Jesus gjorde honom till en ny människa, en person som plötsligt fått kunskap om hela Sanningen, Sanningen som befriar, löser ur vanmakt och ger en ny livsuppgift.
Lukas berättar i apostlagärningarna hur detta sanningsvittne som Stefanos var ledde honom genom upprörda människors indignation till rådet i Jerusalem. Det kristna försvarstal han där höll blev för mycket för dem. De kände att de måste försvara sitt hårdnackade motstånd mot allt som gällde Jesus och hans efterföljare. Upprördheten gjorde dem till slut rasande och ledde till Stefanos martyrdöd, stenad till döds, hatad och förkastad! Jesus hade verkligen ”sänt honom in bland vargarna”.
Martyriet är ”det högsta vittnesbörd som ges åt trons sanning”, säger Kyrkans katekes (§2473). En martyr ”går i döden genom att handla med den kraft han får”, förklarar Katekesen. Ja, Gud ger kraften, precis som det berättas i Apostlagärningarna: ”Men fylld av helig ande riktade Stefanos blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida” (7:55).
Det är en i högsta grad kristen sak att försvara respekten för allt oskyldigt mänskligt liv, från konceptionen till slutet. En barnmorska menade att det inte var förenligt med hennes kallelse och uppgift som barnmorska att medverka i aborter. Det var inte bara det att hon fick lämna sin anställning, hon kunde inte heller få ny anställning på något annat sjukhus. Hon satte hela sin civila karriär på spel för samvetsfrihetens skull. I just detta var hon ett vittne om sanningen, ty sanningen säger att människan inte får avbryta någon annan människas liv. Försvarade man henne? Gav man henne rätt? Alla vill väl försvara rätten till liv? Men när det kommer till kritan väljer man ändå att göra det onda. De flesta, men inte den som har ett levande samvete!
En barnmorska i vår tid står upp för rätt och sanning! Hon har martyrernas ande inom sig. Måste hon dö för att vittnesbördet ska bära frukt?
Precis som man hetsade upp folket mot Stefanos har barnmorskan blivit utsatt för många grovheter. Man har kallat henne ”tokig”, ”högervriden”, ”rättshaverist” och till och med ”religiös extremist”. Hon lever, har inte dödats, men vägras sin rätt att följa samvetets rätta val i sitt yrke.
Ja, hur blir man martyr? Och måste man bli det för att vara kristen? Det kan man inte veta. Vad man bör veta däremot är att den Helige Ande kommer till varje kristens hjälp. Jesus säger ju: ”Men när man utlämnar er, bekymra er då inte för vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar, utan er Faders ande talar genom er” (Matt 10: 19-20).
Diakon Göran Fäldt