Predikan 5 Påsksöndagen 2025
Apg 14: 21b-27; Ps 145: 8-13b; Upp 21: 1-5a; Joh 13: 31-33a, 34-35
Kära medkristna,
Vi påminns denna femte Påsksöndag om tre viktiga ting: att (1) behålla tron, att (2) leva med Guds utvalda folk och (3) att förstå vad som sker med oss som kristna med Jesus som vår förebild. Vi kan sammanfatta det som ”Tron”, ”livet på vår plats”, ”vår verkliga identitet”. Vi står på samma grund men har olika hus.
Hade det varit en vanlig söndag, även en vanlig femte påsksöndag, hade vi haft mycket nog att tänka på och be om. Vi skulle reservera tid för bön under den kommande veckan då vi försöker förverkliga något av vår kallelse.
Det som bryter mönstret är installationen av kardinal Robert Francis Prevost som påve Leo XIV. Det sker idag i Petrusbasilikan. Efter valet installeras en kristen människa som påve, den 267:e i rakt nedstigande led till S:t Petrus.
Ett ungt par som nyligen upptagits i Kyrkans gemenskap, frågade: ”Hur tilltalar man påven om man får möta honom personligen? Jag svarade: ”Helige Fader”.
Kyrkans liv går nu in i en ny tid med en ny påve och med honom en förnyelse av alla kristnas uppdrag, att vittna om Jesus Kristus, av flera olika anledningar.
Den första är vår egen frälsning genom tron på Honom som gett sitt liv för oss, den andra är hans uppdrag och den tredje anledningen, Kyrkan som ett sakrament i världen.
Enheten mellan kristna är inte fullständig. De protestantiska, de pentekostala, säger ja med oss på de två första grunderna för vårt vittnesbörd, men inte den sista som är Kyrkan som sakrament i världen. Så länge de inte har den katolska och apostoliska prästvigningen, kan de inte ha den sakramentala karaktären i sina kyrkor. Enheten har brutits och är nu ofullständig.
Vi erkänner idag att Kyrkan är ett Guds verk. Den ska vara helig och utan fläck men är det inte. Den har skadats genom mänskliga synder. Den är ändå Kristi förklarade och mystiska kropp. Gud älskar alla och Kristus offrar sig för alla men alla kommer inte att frälsas. Obotliga syndare går under. Domens dag är början på en ny Skapelse där synd och död inte skall finnas.
Kyrkan har en hierarkisk uppbyggnad i olika ansvarsområden som håller ihop enheten mellan oss alla i en tro, ett dop och en helig gemenskap. Varje biskop är en autentisk apostel med Jesu uppdrag, varje biskop styr och leder de troende inom sitt stift, sin bestämda del av världen.
Kyrkan i Rom har också sin biskop som apostel. Men Roms apostel och biskop har den särställningen att det sammanhåller alla de andra kyrkorna i trohet mot evangeliet och i kärlek. ”Jag har gett er ett nytt bud”, säger Herren, ”att ni skall älska varandra” (Joh 13:34). Och han fortsatte: ”Så som jag har älskat er, skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:35).
Idag får vi be för den nye påven: ”O Gud, de trognas evige herde, som värnar din Kyrka på oräkneliga sätt och råder över henne i kärlek, vi ber Dig, låt din tjänare påve Leo XIV, som du insatt över ditt folk, vara vår huvudman i Kristi ställe över den hjord vars herde han är och vara den trogna läraren i läran, vara präst i helig tillbedjan och som den som tjänar dem i ledarskap” (Bön för vår Helige Fader påve Leo XIV, EWTN 4)”.
Kära medkristna, vårt hjärta gläder sig åt allt Gud gör för sin heliga kyrka. I henne växer vi i tro, hopp och kärlek även om världen förkastar oss. Vi står ändå fasta i vår tro. Men det finns alltid frestelser och det finns hedniska krav på oss att avfalla från tron. Paulus och Barnabas var omvända och troende, de missionerade och vittnade, men de lämnade inte de nyomvända åt sitt öde utan kom tillbaka till dem med uppmaningar och uppmuntran, som vi hörde i Apostlagärningarna i dag. De var herdar som vakade över sina får som vi hörde: ”Men sedan återvände de till Lystra Ikonium och Antiochia och styrkte lärjungarna och manade dem att behålla sin tro” (Apg 14:21b–27). Lystra och Ikonium finns än idag och ligger i sydöstra Galitien i nuvarande Turkiet. Antiochia ligger norr om Damaskus.
Kära bröder och systrar, låt oss alltid i själ och hjärta återvända till platsen där Gud uppenbarar sig för oss. Uppenbarelseboken säger oss vad vi kan lita på: ”Se, Guds tält skall stå bland människorna och han skall bo bland dem och de skall vara hans folk och Gud själv skall vara hos dem”.
Vilken stor ära det är att vara människa! Vi skall älska varandra så som Kristus älskat oss. Christos vincit, Christos regnat, Christos imperat! Amen.
diakon Göran Fäldt
