Predikan 4 söndagen i advent 2022

Jes. 7: 10-14; Ps 24; Rom 1: 1-7; Matt 1: 18-24

Profeten Jesaja får tala i Herrens vår Guds namn och utlovar det tecken vi som kristna vittnar om genom vår tro och vårt liv: ”Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel, ’Gud med oss.’” Vi bär detta tecken inom oss som en skatt.

När denna son med namnet Immanuel kommer i tiden har det troende judiska folket levt av tron och på löftet om denna Frälsare i omkring åtta hundra r. Det är den ungefärliga tiden mellan Jesajas tid och Jesu tid.

En ”ung kvinna” i Bibelns språk kunde betyda både en ung kvinna och en gift kvinna; i den grekiska översättning kallas hon jungfru.

 Den äldsta judiska tolkningen av ”ung kvinna” framgår av evangeliet i dag, där det heter ”Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel (det betyder Gud med oss)”.

Det är genom denna tolkning hos Matteus som det unika och universella med Maria och Jesus kommer fram. Att bli havande som jungfru kan bara vara ett Guds tecken. Det uppenbaras för oss att Gud har en bestämd plan för människan. När vi är medvetna om att vi kan vara onda, får tecknet en mening som ett hopp och ett förverkligande av vår slutliga lycka.

Det är nu också viktigt att uppfatta Josefs roll och betydelse. När han accepterar sitt uppdrag blir han Återlösarens beskyddare som S:t Johannes Paulus II skulle kalla honom i vår egen tid. Eftersom Kristus och Kyrkan är ett, blir Josef också Kyrkans skyddshelgon, och det är ju som sådan vi vänder oss till honom och ber om hjälp eller beskydd.  

När Paulus talar till människor i Rom under sina två år före sin martyrdöd, kallar han dem ”Guds älskade”. Det skulle han inte kunna säga om han inte trott på tecknet att Messias skulle födas av en jungfru, en ung kvinna gift med en jungfrulig man.

Är vi också Guds älskade? Ja, det är vi när vi tror på tecknet Gud gör. En jungfru blir mor, en mor som älskar sin enfödde son, Jesus.

Kära medbröder och medsystrar! Paulus säger samtidigt att de döpta i Rom är kallade att vara Guds heliga. Gäller det också oss? Ja, eftersom vi genom dopet i Fadern, Sonen och Anden hör till Kristi kropp som är Kyrkan, är vi kallade att bli Guds heliga, det vill säga de som tror att bara Gud kan göra de tecken vi ser: en jungfru blir havande och föder en son. Sonen säger att Han ska offra sig för allas frälsning, lida och dö, uppstå på tredje dagen och åter stiga upp till sin Fader, så som Han steg ner för att bli människa.

Alla dessa stora och universella tecken hör ihop i ett enda mysterium. Vi är kallade till helighet genom att tro på tecknen som sanningen som befriar oss.

De som säger att de inte tror på Gud eller på Kyrkan, eller på det eviga livet, menar att det strider mot förståndet att tro på Gud. Deras misstag är sätta tron på naturen i motsatsförhållande till tron på naturens Skapare. De är skeptiska till den övernaturliga verkligheten och till tecknen som avspeglingar till den andliga världen och det eviga livet.

För oss är det inte stridande mot förnuftet att tro på tecknen Gud ger oss för att vi ska kunna välja heligheten. Det gjorde barnen i Fatima när Guds Moder Maria visade sig för dem och uppmanade dem att be oftare och att göra bot för synder. Vi är alla kallade att vittna om Sanningen som först uppenbarats för oss som tecken. Vi är kallade att som Paulus ta emot nåden att ”som apostlar föra hedningar till lydnad i tro, hans namn till ära” (Rom 1:5). Vi sätter vår tillit till alla tecken kring Jesu person, så som de vuxna gör i tillit, som kyrkofäderna gör, som du och jag.

Dessa dagar skall Jesajas profetia om jungfrun som ska bli havande och föda en son som får namnet Immanuel, Gud med oss, besannas när vi firar Herrens födelse. Tron öppnar en port till den eviga verkligheten som otron och de skeptiska tankarna stänger och låser. Vi tar ställning för trons öppnade dörr till himlen. Vi bör ta ställning. Det är vårt privilegium som människor. Amen.