Predikan 31 söndagen under året 2024

5 Mos 6: 2-6; Ps 18; Heb 7: 23-28; Mark 12: 28b-34

”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta med hela din själ och med hela din kraft”

”Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom eftersom han alltid lever och kan vädja för dem”

”Du har inte långt till Guds rike”

Kära bröder och systrar, kära unga och barn,

Vi har nu firat Alla Helgons dag och Alla själars dag på den 1 och 2 november som den kyrkliga traditionen bjuder så länge vi kan minnas tillbaka. Att tända ljus på gravarna är en tradition som kommit till Sverige från katolska länder för att stanna. Men protestanterna ber inte för själarna i skärselden. Man älskar ljuset i mörkret. Vi ber om den eviga vilan för de döda. Det är en kärlekens plikt för oss katoliker. Vår bön hjälper dem till det eviga ljuset. Av Jesu ord till den trogne skriftlärde förstår vi att själarna har olika långt till Guds rike. De heliga, inte så långt, de mindre heliga, längre. ”När Jesus hörde att mannen svarade klokt, sade han: ’Du har inte långt till Guds rike’”.

Idag söndagen den 31 under året firas Herrens dag, söndagen, som vanligt av våra präster, inte bara vid altaret utan också på kyrkogårdarna med bön för de avlidna och välsignelse över deras redan välsignade gravar. Hela den här veckan – Alla Helgon oktaven – kan man också vinna den fullständiga avlaten på de vanliga villkoren om man bara också besöker gravar på kyrkogårdarna och ber för de avlidna. Vi tackar Gud för Hans barmhärtighet och kärlek, om vi verkligen har bevarat tron. Tror vi inte så starkt tar vi gärna Guds barmhärtighet och kärlek för givet. Vi bedömer Gud efter våra egna kriterier, inte efter vad Skriften säger och inte efter vad Kyrkans lära säger.

Vi behöver tron för att förstå. Kyrkan får hela tiden nya medlemmar genom dopet och i flera fall konversion till den katolska tron. Ja, det gläder vi oss åt. Det är glädje i himlen över varje syndare som omvänder sig.

Samtidigt sörjer vi över dem som lämnat Kyrkan. Här utspelas människans hela existensiella drama – striden mellan gott och ont – striden mellan vår Frälsare och Herre, Jesus Kristus, Faderns Son, född av jungfrun Maria, offrad på korset men uppstånden ur graven och uppstigen till himlen, och djävulen, den store ängeln som vägrade sin Skapare trohet och tillbedjan. ”Jag vill inte tjäna”, är djävulens motto och program. Han ligger bakom alla avfall från kyrkan, alla brott mot Guds heliga bud, alla försummelser av Kyrkan bud och lära. Kyrkans lära är frälsningens språk, ”Vill du bli fullkomlig, håll buden”, säger Kristus till den rike unge mannen. Men ett saknades honom, han kunde inte avstå från sina egna egendomar och sin egen ställning bland människor. Han ville hålla buden men på sitt sätt, och inte lyda Gud utan sig själv.

Det som många kallar kris i Kyrkan idag, är inte en kris i ledarskap och människosyn, utan i tron. Om tron, hoppet och kärleken inte är levande i Kyrkan, är det kris, det är kris för själarna.

Den kloke skriftlärde i evangeliet idag ville höra Jesus säga vilket som var det viktigaste budet av alla. Jesus svarar med de ord vi hörde ur Femte Moseboken, ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta med hela din själ och med hela din kraft”.

Det är vad Gud, som är helig, vill se i det folk han utvalt – att de liknar Honom i helighet.

Vi kan ställa samma fråga själva till vår Herre som vi möter i eukaristin, i Herrens heliga måltid som prästerna kallar oss till. Vilket är det viktigaste budet? Vi ska få samma svar av Jesus som den skriftlärde fick. ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta med hela din själ och med hela din kraft”.

Kära bröder och systrar, kära unga och barn!

Det är en oerhörd nåd vi fått att lära känna Kristus. Med Honom vid vår sida kan vi stå vid våra käras gravar och be i tro. När någon ligger för döden, får vi kalla på Honom. När vi själva skall dö, får vi kalla på Honom! Han vill ju verkligen komma till vår sida, som en sista kärlekens tjänst i vårt jordiska liv.

Vi tror ju som Sankt Paulus och som Kyrkan: Jesus är Herren, Jesus är den som utger sig i kärlek, som aposteln säger: ”Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.”

Vem talade han om, denne hedningarnas apostel?  - Jesus! Vem är det? – Det är Herren! Amen.

diakon Göran Fäldt