Predikan 31 söndagen under året 2023

Mal 1: 14b - 2: 2b, 8-10; Ps 131; 1 Thess 2: 7b-9, 13; Matt 23: 1-12

Kära bröder och systrar, kära barn i familjerna,

Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd, säger Herren. Visst är det skönt att av Herren själv få veta att Han älskar ödmjukheten hos oss, varför skulle Han annars upphöja oss? Herren Jesus själv är ju som en levande bild av ödmjukheten i allt Han gör och säger. Aldrig upphöjer han sig över andra utan ger oss förebilder i ödmjukhet. När Pilatus säger till honom efter förhöret i residenset, ”Du är alltså kung?” (Joh. 18:37), svarar han ”Du själv säger att jag är kung”. Och i stället för att säga till Pilatus: ”Jag är också din verklige konung och jag har makt över dig”, säger Han ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak, att vittna för sanningen” (18:37b).

Ödmjukheten är alltså inte en återhållsam självsyn, en undfallande attityd eller en undervärdering av ens person. Ödmjukheten är modig, rakryggad, och beredd på mothugg när den underordnar sig sanningen. Vad är sanning, frågar Pilatus? Sanningen är det som Jesus vittnar om. Hela hans liv och alla hans ord är sanningen. För syndaren är sanningen ett hot, ett avslöjande av skuld, därför motsäger sig syndaren sanningen och kan i sin förfäran förfölja den som vittnar om Guds sanning. Inte ens i den orättvisa förföljelsen upphöjer sig Jesus, han underordnar sig Sanningen. Därför säger Han till sina lärjungar, ”Ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder” (Matt 23: 8). Er ödmjukhet är att ni tror på sanningen och underordnar er den som sanningens tjänare, inte dess herrar.

Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd, säger Herren Jesus. När kyrkan konfirmerade oss fick vi av den Helige Ande gåvor som ska hjälpa oss till både ödmjukheten och gudsfruktan: vishetens och insiktens ande, klokhetens och styrkans ande. Apostlarnas efterträdare, biskopen bad Gud att ge oss kunskapens och fromhetens ande, gudsfruktans ande. Det lär oss Kyrkan att Gudsfruktan inte är rädsla för Gud. Att frukta Gud är att lyda, älska och tjäna Gud (5 Mos 10:12; Sam 12:14).

Kära bröder och systrar, kära barn i familjerna, visst är det skönt att veta att Gud älskar oss. Han ser på oss med Skaparens kärlek, vi är Hans kärleks verk, i hela skapelsen det högsta och vackraste, det heligaste och eviga. Håller vi oss till det, underordnar vi oss sanningen, den som Jesus vittnar om.

Men det finns en baksida hos oss. Profeten Malaki varnar oss i sin roll som Guds tjänare när han påminner oss om våra allvarligaste förbrytelser. Fastän Guds namn är fruktat har vi brutit förbundet med Gud varje gång vi syndat allvarligt och i högmod, vi har handlat trolöst mot varandra varje gång vi brutit mot kärlekens bud.

Det är kunskapen om oss själva som räddar oss undan djävulens hat. Vi förstår att vi är ofullkomliga. Vi arbetar med oss själva. Vi strävar efter de goda egenskaperna, dygderna. Genom Gudsfruktans ande kan vi alltid vända om på våra avvägar. Samvetet upplyser oss om vi upphöjt oss själva eller ödmjukat oss inför Gud.  Vi är alltid välkomna tillbaka till Guds kärleksfulla famn.

Gud ser på oss lika kärleksfullt som en mor när hon sköter om sitt barn. Amen

diakon Göran Fäldt.