Predikan 30 söndagen under året 2025

Syr 35: 15b-17, 20-22a; Ps 34; 2 Tim 4: 6-8, 16-18; Luk 18: 9-14

Kära bröder och systrar,

Vad tänker vi på denna söndag en vecka före Alla Själars dag? Idag bär Kyrkan den gröna färgen som syns på prästens och diakonens liturgiska klädsel. Alla Själars dag bär violett eller svart och under Advent blir det bara violett. Alla Helgon nästa lördag är högtid och vitt eller guld. Den röda färgen, som är Pingstdagens färg, den Helige Andes utgjutande över apostlarna, får vi redan nu på tisdag se när vi firar apostlarna Simon och Judas som också är martyrer, sanna martyrer! Över deras huvuden sänkte sig brinnande heliga lågor, som inte förbrände, utan gav liv och styrka för världens omvändelses skull. I detta Guds stora verk är vi alla indragna, involverade, engagerade och beredda.

Alltså, kära trogna, i vårt kyrkliga liv möter vi hela tiden den tro och det hopp och den kärlek vi ber Herren om idag. ”Herre, låt oss växa tron, hoppet och kärleken!” Amen, amen! Vi är ett med alla martyrerna, alla helgonen och alla själarna i skärselden eftersom i hör till samma kropp, Jesu heliga kropp som är kyrkan!

Evangeliet idag vill utrusta oss i vår personliga mission till alla vi kommer att möta i livet. Ödmjukheten är det som anstår alla Guds tjänare och medarbetare. ”Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk 18:14), säger vår Herre i en varnande ton. Ödmjukheten innebär alltid till slut någon form av offer. Offer är motsatsen till bekvämlighet, inriktning på denna världens goda och en slags blindhet. Syraks bok ger exempel på ett andligt offer. Den människa som är beredd att uppmärksamma medmänniskan gör något konkret i en viss situation. ”Han gör sig inte döv för den faderlöses nödrop” (Syr 35:17), säger Syraks vishet. Det är ett exempel på hundratusentals exempel på medmänniskans nöd. Den som är beredd att göra offer, gör en tjänst inför Gud som själv lyssnar på varje själs nödrop. Alla som fått Guds ande är kallade att vara på sin vakt när nödropet hörs.

Hur kommer det sig då att så många i vår tid inte känner sig hörda eller sedda?  Det beror på att så få vill offra sig själva av kärlek till medmänniskan, den som i princip inte kan betala eller ge tillbaka eftersom han eller hon är i ständig nöd. Förebilden är Paulus. Varför? Jo, han säger dessa den djupa erfarenhetens ord: ”Mitt eget liv utgjuts redan som ett offer och tiden är inne då jag måste bryta upp” (2 Tim 4:6). Måste vi alla en gång ”bryta upp”, lämna detta livet? Ja, ensamma är vi inte. Alla Helgons dag kommer snart och Alla själars dag följer efter. Det är en dag för bön för de nödställdas rop. Sviker vi dem är det ödmjukheten som fattas oss. Ställer vi upp för dem har bönen gått i uppfyllelse, den som ber Gud att låta oss växa i tron, hoppet och kärleken. Amen.

diakon Göran Fäldt