Predikan 3 söndagen i fastan 2026

2 Mos 17: 3-7; Ps 95; Rom 5: 1-2, 5-8; Joh 4: 5-15, 19b-26, 39a, 40-42

Idag kan vi börja öva oss i den inre askesen och söka oss till Jesus vid den berömda brunnen i Sykar som ligger i Nablus inte långt från Jerusalem. Vad betyder egentligen askes? De gamla grekerna – som inte var kristna – övade sig regelbundet i sträng självdisciplin, alltså avhållsamhet i olika former, fysiska, mentala, sociala. Vi kanske skulle använda ordet träning.

Varför skulle vi söka oss just idag till Sykar och lyssna på samtalet mellan Jesus och kvinnan som kommit för att hämta vatten men som fick något ännu viktigare än vatten av Jesus? Varje katolsk församling lyssnar idag till samma evangelium enligt Johannes. Det är alltså något gemensamt som för oss samman. Kontakten mellan Jesus och kvinnan börjar med att Jesus ber kvinnan om lite vatten eftersom han själv var törstig efter vandringen och eftersom hon var i färd med att hämta vatten hem till sig. Hon reagerar direkt: ”Hur kan du som är jude be mig om vatten, jag är ju en kvinna från Samarien?” Det här är ett tidigt exempel på att Jesus på sina vandringar gjorde något nytt som inte var helt korrekt. Han talade med kvinnorna. Till och med lärjungarna ifrågasatte det. Det stannar inte vid det! Fortsättningen visar Jesu avsikt att öppna alla människors hjärta för Gud. Han säger till den samariska kvinnan: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ge dig levande vatten” (4:10).

Kära medkristna! Vi har ett privilegium. Vi är oerhört bortskämda som Guds barn. Vi vet vem Jesus är och att vi av Honom får den nåd vi behöver. Det är därför vi ska fokusera på det viktigaste i livet, tron på Gud och vår längtan att få tala med Gud – på ett förtroligt sätt – som kvinnan vid Sykars brunn. Jesus blir något nytt för henne som inte hör till Guds folk. Det är med henne som med de icke döpta som kommer hit och är med oss under mässan. De säger: katolikerna får en brödkaka av mannen därframme. Är det kex? Om de sedan omvänder sig och blir katoliker förstår de att de får ta emot ”levande vatten” eller som vi säger eukaristins sakrament. För oss privilegierade kristna är det något större än bröd, det är ande och liv. ”Gud är ande, sade Jesus. De som tillber honom måste tillbe i sanning och ande” (4:24). När vi tror detta och lever med Herren kan vi börja tillämpa en enkel askes. Det var det jag menade när jag sa i inledningen: Idag kan vi öva oss i den inre askesen och söka oss till Jesus vid den berömda brunnen i Sykar. Vår askes kan bestå i att vi inte uppehåller oss hela tiden med tanke på vårens sköna sol och det gröna gräset och fågelsången.

Om vi bara längtar efter det – som är övergående och hör till naturen, då är vi som den samariska kvinnan som ville ha Jesu vatten men inte förstod vad detta vatten var.

Hon sa ju, praktiskt lagd som hon var: ”Herre, ge mig det vattnet så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit och hämta vatten” (4:15). Vi kan börja vår askes på ett enkelt sätt vilka vardagssysslor vi än har: vi väljer en viss tid varje dag för att tänka på det levande vattnet Jesus vill ge oss och som låter oss tillbe Honom. Jesus säger ju: ”Den tid kommer, ja den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning” (4:24).

I stället för att tänka på allt det vackra och behagliga i naturen kan vi börja med bönen, stänga dörren till vårt arbetsrum, lägga ifrån oss mobilen med all inkommande information och bara vara ensamma med Gud. Det kan vi göra några gånger om dagen. När vi kan, när vi inte undandrar oss våra plikter. Dessa stunder bildar då en kedja genom hela fastetiden. Som kulorna i radbandet. Det är en enkel askes, men en vana som för oss närmare Gud. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skrev Sankt Paulus. Vi måste naturligtvis omvända oss på allvar och se oss själva i sanningens spegel.  Det är liksom ett förstadium till kärleken till Gud som måste vara villkorslös, liksom Guds kärlek till oss är villkorslös. Det behöver vi uppleva för att sedan vandra den smala stigen till himmelens port. Den är trång och utan andlig askes kommer vi inte igenom den. På vägen till den trånga porten kommer vi till Sykars brunn. Gud väntar otåligt på oss, att vi ska vilja tillbe Honom i ande och sanning. Han vill ge oss det levande vattnet. Amen.

diakon Göran Fäldt