Predikan 3 Påsksöndagen 2026

Predikan 3 Påsksöndagen 2026

Apg 2: 14a, 22-33; Ps16; 1 Pet 1: 17-21; Luk 24: 13-35

Kära medkristna i påsktiden,

Vad den Heliga Skrift säger om Petrus i talet till judarna på Pingstdagen låter ju som en anklagelse, ungefär som en nyhetsrapport från ett lands parlament mellan politiska motståndare. ”Jesus från Nasaret var en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar mitt ibland er, han utlämnades efter Guds beslut och plan och ni lät laglösa spika fast och döda honom” (Apg 2:22-23).

Petrus och israeliterna tillhör samma Guds folk och borde ha varit eniga, menar Petrus. De borde ha lyssnat på Jesus från Nasaret på grund av tecknen men vände sig emot honom. Det är Petrus anklagelse mot sitt eget folk. De har lagt Jesu öde i händerna på laglösa, alltså de som inte kände Mose lag och som stod utanför gemenskapen. Petrus hade blivit den som lyssnade och respekterade Jesus som Messias, även om också han hade förnekat allt samröre med profeten från Nasaret. Talet på Pingstdagen är egentligen en ny rättegång med ombytta roller. Petrus är åklagaren och israeliterna de åtalade. Den rättegången fortsätter intill denna dag: Kyrkan är Sanningens profet och de icke troende de åtalade. Världen har fått se Guds frälsning men världen vill inte se den och inte omvända sig från sin onda och laglösa väg. Att idag säga det högt och tydligt kommer att bestraffas. Världen vill inte bli avslöjad och utmanad i sin makt. Den som står fast på Bibelns grund kommer att bli anklagad av de laglösa, av världens lag. Den som inte godkänner könsbyte, samkönade, så kallade äktenskap, sex utanför äktenskapet, provrörsbefruktning för barnlösa och hemaborter kommer att brännas på offentlighetens bål, som en gång den unga jungfrun av Orléans, Jeanne d’Arc, som bytte till manskläder och ledde en hel armé mot sitt lands fiender.

Alla som dör för tron på sanningen som Jesus från Nasaret uppenbarat genom sitt lidande, sin död på korset och sin kroppsliga uppståndelse till livet, kommer till slut att bli martyrer, blodiga eller oblodiga, kanske i sina egna familjer.

Men vi har inte rätt att tro att detta lidande och denna död var en olycka eller ett rättshaveri. Skriften säger nämligen att Jesu utlämnande skedde ”enligt Guds beslut och plan” (Apg 2:23). Gud har en plan för vår slutliga frälsning.

Det är själva mittpunkten i vår tro. Jesus hade ju också många gånger sagt till sina apostlar att människosonen måste lida, dö och sedan uppstå till livet igen. Vi har alltså inte rätt att tro att Jesu liv, och slutet på hans liv, var ett misslyckande, eftersom det skedde i Gud Faderns försyn och att det offer Jesus gjorde i lydnad till sin Fader är beviset på den gudomliga kärleken och barmhärtigheten till hela mänskligheten som inte själv kan frambära offer för sina synder utan bara omvända sig och erkänna att Gud är den som ger liv och som ger död efter sin vilja och plan.

Ja, inför Gud är vi maktlösa men Gud öppnar sitt hjärta för oss i ofattbar kärlek och ger oss en underpant på det eviga livet om vi bara tror på Honom och litar på Honom som vår Skapare och förlossare. ”Herren dödar och gör levande, han för ner i dödsriket och upp därifrån. Han gör fattig och han gör rik, han slår ner och reser upp. Han upprättar den ringe ur stoftet, han lyfter den fattige ur dyn, han låter honom sitta bland furstar, han låter honom inta en äroplats”, säger den Heliga Skrift (1 Sam 2:1-10, Laudes, onsdag v. II.).  Det var detta lärjungarna på väg till Emmaus utanför Jerusalem gick och samtalade om när Jesus anslöt sig till dem på vägen. De är ledsna och besvikna, oroliga för sin framtid och tycks ha gett upp sin tro på Jesus från Nasaret. Jesus kommer till dem som deras vän och evige förlossare. När de känner igen honom i det brutna brödet återfår de tron och kan nu leva i den eviga påskens glädje. Därför är det i eukaristin, som vi får fira här, som vi möter vår Frälsare och broder, Jesus från Nasaret, Faderns Son som sänder Anden till en vilsegången värld. Han kommer till oss en kort stund, ”sedan försvinner han ur vår åsyn” (Luk 24:31). Amen.

diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran Fäldt

 

Göran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han har i många år varit ordförande i Katolska utskottet för äktenskap och familj (KUÄF), som nu heter Familjeutskottet (FU) från nyåret 2023. Diakon Göran fortsätter nu som ledamot men inte som ordförande. 

Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året  förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område.

Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2012 och är för närvarande engagerad i det nordiska familjerådet som utbyter erfarenheter och diskuterar utvecklingen i stiften på familjeområdet.

Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta haft tillfälle att stödja människor i nödsituationer och kunnat förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Han är inte längre aktiv i Caritas lokala arbete.

Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med artiklar och bloggar i Katolskt Horisont och skriver ibland debattartiklar i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus’ katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982.

Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och har suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.