Predikan 24 söndagen under året 2023

Syr 27:30-28:7, Ps 103: 1-4, 9-12; Rom 14: 7-9; Matt 18: 21-35

Kära bröder och systrar,

Aposteln Petrus’ fråga till Jesus handlar inte bara om förmågan att förlåta utan också om det orätta i en broders gärningar. Vad för slags orätt Petrus menar får vi inte veta men det måste handla om något allvarligare än dåligt humör, fräckhet eller något som bara irriterar.

En orätt handling måste vara något som objektivt sett är fel och som alla skulle tycka vara fel. Ändå är Jesu svar tydligt. ”Jag säger dig, förlåt, inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”.

Man kan ju tänka sig att Petrus hade önskat sig ett annat svar. Han hade i sin yrkesverksamhet säkert råkat ut för andra fiskare eller köpmän som försökte lura till sig vinster eller fördelar och hade önskat få veta om det var rätt att gå till domstolen och ställa sin broder i byn till svars.

Jesu svar satte stopp för en sådan reaktion. Han ger Petrus ett exempel om några andra personer som kommer i konflikt över verkliga orätter. Trots att orätt har begåtts är svaret från Jesus detsamma. Du skall förlåta och du skall vara barmhärtig. Juridiskt ska man alltså, enligt Jesus, acceptera förluster och inte kräva stöd av domstolen. Kanske inte ens blir arg, eller vred, som Syraks bok säger. ”Du skall inte vredgas på din nästa”. Eller som Paulus säger till romarna med Jesu ord: ”Tänk på att du inte lever för din egen skull”.

Vi måste lägga märke till två saker i Jesu undervisning. Det första är att han talar endast till  Petrus, inte till lärjungarna. Det andra är att han talar om himmelriket.

Han flyttar över sitt fokus från det jordiska och det omedelbart praktiska till det överjordiska och en annan rättvisa och ett annat sätt att bemöta orätta handlingar.

Ska vi lära oss något av Jesu undervisning till aposteln Petrus så är det alltså att se alla jordiska orättvisor i ljuset av den himmelska rättvisan. Eftersom Gud är barmhärtig skall vi vara det också. Eftersom Gud förlåter skall vi också förlåta, till och med när vi skulle ha lagen på vår sida och kunna kräva ersättning eller upprättelse.

Psaltaren säger: ”Lova Herren min själ, minns allt det goda han gör, han förlåter alla mina synder” (103: 2-3).

Både rättvisan och barmhärtigheten kommer från Gud. Gud är den som dömer, inte vi, därför får Petrus, och vi med honom, svaret att låta barmhärtigheten gå före rättvisan.

Vi lär oss att den jordiska rättvisan är en sak och den himmelska en annan. Då är det viktigt att ta till oss Jesu ord enligt Paulus i Romarbrevet: ”Ingen av oss lever för sin egen skull och ingen dör för sin egen skull”.

Frågan vi ställer oss är också om Jesus i sin undervisning talar till Petri efterträdare, påven. Hans uppgift är att stärka de trogna i tron och hoppet men han har också ansvaret att bevara hela trosinnehållet från Jesus till alla. Som katoliker vet vi att påven är ofelbar när han uttalar sig offentligt som bärare av läroämbetet. Uttalar han sig personligt och pastoralt i andra sammanhang måste han inte vara ofelbar. Samtidigt måste vi komma ihåg att påven har en unik roll. Han har en gåva för en levande tolkning av Kristi befallning att undervisa alla folk om ”alla de bud Han gett apostlarna” (Matt 28: 20). Bara han har den gåvan. Uppmaningen Herren riktar till Petrus idag i evangeliet är därför av stor betydelse eftersom det alltid handlar om det moraliska ledarskapet för hela Guds folk i Kristi ena, heliga, apostoliska och katolska kyrka.

Slutsatsen är: Nej, vi kan inte tänka och handla egocentriskt i det långsiktiga syftet att  tillfredsställa våra egna önskningar och värderingar. ”Jaget” – ”egot” – är allt vi har och det är en gåva från Gud och ett gott. När vi kämpar för andras skull och söker rättvisa för dem, är vi faktiskt inte egocentriska eftersom vi har himmelrikets övernaturliga lagar att hålla oss till.

Vi ska inte bara förlåta vår nästa som felar mot oss utan också ha ansvar för vår nästas frälsning. Vi måste tillägna oss rättvisans dygd som är grunden för barmhärtigheten. Barmhärtigheten måste gälla oss själva också. Glöm det aldrig. Vi måste förlåta oss själva – inte bara sju gånger utan sjuttiosju gånger. Amen.

diakon Göran Fäldt