Predikan 22 söndagen under året 2025
Syr 3: 17-18, 20, 28-29; Ps 68; Heb 12: 18-19, 22-24a; Luk 14: 1, 7-14
Kära bröder och systrar i Herren,
Det är alltid en så stor glädje att få mötas tillsammans inför Herren som kallar oss till gemenskap. Kyrkans historia säger oss att redan de första kristna samlades i glädje och hopp om Guds välsignelser och en meningsfull framtid, även om det måste vara en korsets väg. Mässan är främst ett möte med den Uppståndne Kristus men också med varandra. Så många ansikten som vi känner igen, så många vänskapsband som uppstår i kontakterna med varandra. Allt det där har sin betydelse. Vi kan alla vårda vänskapsbanden som ett slags sakrament. Ute i världen handlar det om krig eller fred, hat eller försoning. Det är därute som kvaliteten i vår förmåga till vänskap blir synlig. Helgonen är sådana ljuspelare, sådana bryggor mellan människor. Hur många av dem var inte martyrer för trons skull? Många som ser sig som ”redan frälsta” har inte räknat med den ”trånga porten” genom vilken den högmodige inte kommer in. ”Lär oss att älska dina bud och löften”, ber Kyrkan idag. Vad det innebär för oss personligen måste bli klart för oss i detta livet. I det tillkommande livet är det försent. Vägen fram till den trånga porten – och in genom den – går genom heligheten. En mamma till ett helgon, också hon ett helgon, Carlo Acutis’ mamma Antonia, talar om sin sons helighet som det vanliga livets helighet. Han vittnade hela tiden om sin tro på Kristus och gjorde mycket för människor han kunde hjälpa, trots att han var sjuk själv i leukemi. Och han älskade matte, precis som påve Leo! Om några dagar i början av september ska påven helgonförklara Carlo Acutis tillsammans med en annan ung människa, Pier Giorgio Frassati, som dog 24 år gammal ockå i svår sjukdom. De båda var vänner och älskade Kristus tillsammans.
Bönen idag sammanfattar det så: ”Kyrkans många lemmar strävar efter samma mål” – ett och samma mål, det som talas om i Hebreerbrevet idag: ”En festförsamling som har sitt namn i himlen”. Där är vi inte ännu. Vi tar inte frälsningen för given som om vi redan vore inskrivna med våra namn i himlen. Vi kan inte ”skriva in oss i förväg och så att säga boka en plats åt oss i himlen”. Vi måste börja vår helighet i det lilla. Alla vardagliga händelser är möjligheter till helighet. När en liten flicka säger till sin mamma om en pojke i skolan, ”Liam är stygg, han slog mig” och när en liten pojke säger till sin pappa, ”Eva Lena är elak, hon rev mig på kinden”, säger föräldrarna, ”ser du, vi gör alla fel ibland, men vi ska inte slå själva och inte riva heller utan be för dem som är stygga och elaka och hjälpa dem att bli bättre. Men det kan vi bara göra om vi försöker bli bättre själva”.
Det är den vardagliga heligheten som Gud kallar oss till. Det börjar alltid i det lilla, det nästan osynliga. Till slut kan det bli ett helt heligt liv, Gud till allt större ära”.
Vårt liv i sin helhet är det enda frikortet vi kan ha för att till slut ha en plats i den ”himmelska festförsamlingen”. Påve Leo har förra söndagen påmint oss alla troende att vi måste finna vägen genom ”den trånga porten”. På egen hand klarar vi det inte men med Guds nåd och barmhärtighet kommer vi in. Guds ord idag ger oss vissa hänvisningar att tänka på: ”Sköt dina sysslor ödmjukt’’, frukta Gud och besinna dig, ty, som Lukasevangeliet betonar: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd och den som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad” (Luk 14:11).
Kära bröder och systrar i tron, hoppet och kärleken, vi har alla en kallelse att växa in i. I början kanske vi inte ser den så tydlig att vi vill kalla det Guds vilja men så med tiden inser vi att Gud leder oss med allt som finns inom oss och som gör oss så olika. Vi kan inte veta vad som ska ske med oss i framtiden men vi har en egen kompass, ett ljus i mörkret som tar oss framåt. Varje dag har sin gåva och sin uppmaning. Det är i det alldagliga som vi finner kallelsen till allt större gemenskap med varandra och med en allt större övertygelse att Gud leder oss till det eviga målet. Amen.
diakon Göran Fäldt
