Predikan 22 söndagen under året 2023

Jer 20: 7-9; Ps 63; Rom 12: 1-2; Matt 16: 21-27

Kära bröder och systrar, kära barn, idag får vi tacka Gud igen för allt han ger oss och allt han gör för oss. Vi har sjungit detta tack många gånger. ”Nu tacka Gud allt folk med hjärtans fröjd och gamman för stora ting som han gör med oss allesamman.” (Cecilia 5).

Under veckans gång har vi nog alla upplevt stunder av besvikelse och stunder av ny kraft, ser vi tillbaka på hur vi haft det, måste vi erkänna att det goda och ljusa alltid funnits där som en slags hälsning från Gud: Ge inte upp, mitt barn, jag är med dig!

Den här enkla vardagsupplevelsen av tron på Gud är viktig. Det lilla och obetydliga i livet är viktigt. Har vi någon gång vaknat mitt i natten och känt en ren och stark lycka en liten stund? Efteråt undrar vi. Varifrån kom detta ögonblick och varför kom det just i natt?

Just det lilla och enkla har en så stor kraft att vi längtar till den nya dagens uppgifter och arbete. Det är lätt att göra det vi alltid gör. ”Den nåderike Gud han må oss kraft förläna att troget och med fröjd hans goda vilja tjäna”, har i sjungit i samma lovsång många gånger.

De små ögonblicken hjälper oss i de större och allvarligare. Jesus vet det. Korset kommer till oss alla och vi måste till och med föredra det. ”Vi finner vårt liv om vi mister det för Jesu skull”, lär oss den heliga Skriften idag. När förlorar vi vårt liv för Hans skull? Är det i martyriet?

Nej, det inser vi att det är ”när vi inte anpassar oss till denna världen” som vi mister livet, det vill säga, vi vill inte vara ogudaktiga och vi vill inte vandra med vem som helst, med dem som inte tänker som vi, som struntar i Gud. Vi vandrar med Kristus. Vi är på en resa och vi har inte kommit fram. Vi vandrar med andra, dem vi tycker om, dem vi anförtror oss åt. Vi har våra nätverk.

Den ende som vandrar med alla utan att föredra några särskilda, är Jesus. Kan vi lära oss av Jesus att tycka om alla, att kunna anförtro oss åt vem som helst? Vi vet att det är svårt. Vi försöker men inser att vi inte kan. Men vi måste inte anklaga oss själva för det. Vi har Kristus Jesus Faderns Son som kan det för oss. Det är vad bönen denna söndag lär oss att hoppas på: ”Du kraftens Gud från vilken alla goda gåvor kommer, väck kärleken till liv i våra hjärtan, så att vi förmår älska dig och nådens liv i oss bevaras och kan växa”.

Vi kan alltså förlora livet på olika sätt, men det viktiga är att det är Jesus som är ledaren på vägen. Med Honom är alla ögonblick viktiga, de enkla och vardagliga ögonblicken och de stora och avgörande ögonblicken då vi håller Guds bud och tackar Gud. Ibland kanske vi till och med måste kämpa med Gud och mot Honom, som profeten i Gamla förbundet, Jeremia. Han tröttnade ibland på att vara Guds profet, varför? Jo, därför att det hela tiden utsatte honom för ”spott och spe”! Vad är det för ord? Spott och spe? Jo, det är ilska och avsky, det är onda önskningar. Det är ”spott och spe”. Det var det Jesus fick uthärda på sin korsvandring till Kalvarieberget. Han blev knuffad och nerslagen, han fick slag i ansiktet och hörde hårda ord och fördömanden. Det är så med alla sanna profeter. De drivs ut i öknen och i döden för ingen vill ha dem. Men är vi kristna så vet vi att det kan gälla oss också. Vi tror på sanningen och vi kan inte anpassa oss till denna världens   ogudaktiga idéer och övertygelser. Jesus säger till alla sina efterföljare, som är våra bröder och systrar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig” (16: 24).

Tycker vi att det är ett svårt öde för oss som tror? Vill vi klaga som Jeremia: ”Jag bryr mig inte längre om honom, aldrig mer ska jag tala i hans namn” (20:9)

Kära bröder och systrar, vem har sagt att vi ska ha ett bekvämt liv, ett andligt berikande liv, ett problemfritt liv? Ingen har sagt det som har auktoritet. Vi är kallade att vittna om Jesus så som Han har sagt att vi ska vittna. Vi är Honom trogna. Därför är vi tacksamma för de små och vardagliga ögonblicken, inte bara de stora och betydelsefulla.

Varje ögonblick är en anledning till tacksägelse och lovsång: ”Pris vare dig, o Gud, o Fader, Son och Ande, högtlovad, store Gud av oss i allo lande, du som av evighet, treenig Gud förvisst, har varit är och blir högtlovad först och sist” (Cecilia 5, 3).

Kära bröder och systrar i Herren! Tre Guds ord har fört oss fram till en förkunnelse denna 22 söndag under året:

Jeremias: ”Aldrig mer ska jag tala i hans namn”, Paulus: ”Anpassa er inte efter denna världen” och Jesus själv: ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, skall vinna det”.

Det finns evig kraft i Guds ord riktade till oss i Faderlig kärlek. Hans kärlek bär oss och visar vägen.

”Du kraftens Gud från vilken alla goda gåvor kommer, väck kärleken till liv i våra hjärtan, så att vi förmår älska dig och nådens liv i oss bevaras och kan växa”. Amen.

diakon Göran Fäldt