Predikan 20 söndagen under året 2025

Jer 38: 4-6, 8-10; Ps 40; Heb 12: 1-4; Luk 12: 49-53

Kära bröder och systrar i Herren,

Det vi har gemensamt är tron på Jesus Kristus. Han stämmer möte med oss och vi kommer. Vi är gifta eller ännu inte gifta, vi har barn och barnbarn eller befinner oss i livets skugga där vi blivit ensamma utan att vilja det. Vi känner att vi vill göra mer i Kyrkan och för världen eller vi kämpar med utmattningssyndrom eller livströtthet. I alla dessa olika mänskliga tillstånd har vi ändå alltid tron på Jesus Kristus gemensamt.

Vi kommer för att lyssna till honom och se runt hörnet i livet. Vad väntar mig? Är jag beredd? Vilket spår kommer jag att lämna efter mig i sanden vi havets strand? Oroar jag mig för framtiden?

Jesus själv måste ha tagit intryck av sin tids händelser. Hans ord idag kan bara förstås mot bakgrund av folklig oro och kanske svåra lidanden. Många rättfärdiga far illa. Några har försvunnit, andra väntar en orättvis dom. Vi tänker på profeten Jeremias öde i brunnen som skulle ta livet av honom, vi tänker på Josef, Jakobs son med sin älskade Rakel, som kastades i en annan brunn av avundsjuka bröder, på den unge Daniel som kastades i lejongropen på falska anklagelser. Alla räddades till slut. Men Kristi liv, död på korset och uppståndelsen på tredje dagen, är allas seger i den oundvikliga skräcken över all tidens blod, tårar och kamp som orättvist drabbar så många. Därför är tron på Jesus Kristus som förenar oss så viktig i vardagslivet och i alla våra utmaningar. Kristna ska inte behöva vara rädda och ängsliga över tidens hotbilder. Vår Herre och Mästare säger: ”Där två eller tre av er är samlade i mitt namn, där är jag med er”. Även om Jesus idag utropar ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!”, måste vi inte oroa oss för om vi är med Honom, eller inte, i den brand Han önskar för världen, och i värsta fall känna oss utanför. Tänk på Jesu saligprisningar, alla de ord Han gett oss för att vara med i den eld han vill se på jorden. ”Saliga de i anden fattiga, saliga de renhjärtade, saliga de som i dag sörjer, saliga är de som förföljs för mitt namns skull”. Låt oss alltså inte gå ut i fruktlös aktivism som samlar ihop våra känslor, utan låta saligprisningarnas eld vara med i den fredsrevolution som Jesus genom sitt liv påbörjat.

”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!” I den elden är vi redan med genom vår tro på Honom och som enar oss i Hans kyrka. Inre kontemplation är i grunden dynamisk och missionerande. Klostren är exempel på den tysta inre bönen, som till exempel Mariadöttrarna i Heliga Hjärta som denna vecka firat 28:e årsdagen av klostrets invigning vid Omberg. Bakom murarna brinner också en eld av kärlek. Jesus är här för att hålla elden vid liv.

Vi vet att Paulus har rätt när han säger till Hebréerna: ”Ännu har ni inte behövt sätta livet på spel i er kamp mot synden” (12:4) och att det gäller oss också. Vi har ännu inte suttit i fängelse för vår tros’ skull, än mindre hotats till livet. Än har vi inte satts fullt ut på prov i vår tro, men den dagen kan komma.   Tiden kanske förbereder oss på nya brunnar och lejongropar. Men tron ska rädda oss också om det ska ske.

”Den mannen måste dö”, sa de falska profeterna om Jeremias.  De dömde, men dömde falskt, och deras dom blev deras egen dom. Låt oss alltså aldrig tvivla på Guds försyn och att Han alltid har det sista ordet i alla våra kriser och olyckor.

Vi har för bara några dagar sedan firat högtiden Jungfru Marias Upptagning till himlen. Uppenbarelseboken talade om henne som var havande och som hotades av det onda i djävulens person. Men Guds frälsningsplan var aldrig hotad. Människan är skapad för det eviga livet hos Gud dit Maria förts med kropp och själ. Det är vår tro och den tron ger oss hopp och ny kärlek till Gud och våra medmänniskor. Amen.

diakon Göran Fäldt