Predikan 20 söndagen under året 2023
Jes 56: 1, 6-7; Ps 67; Rom 11: 13-15, 29-32; Matt 15: 21-28
Kära bröder och systrar,
Vi möter idag på 20 söndagen under kyrkoåret Jesus som förklarar för sina lärjungar att hans utsändning är till de förlorade fåren av Israels folk, inte till andra, som till exempel kananéerna, ett grannfolk, som inte omfattades av förbundet som Gud stiftat med Abraham och Mose. Han första målsättning är alltså klart definierad och knutet till ett folk, Guds egendomsfolk. Israel är Guds älskade brud, som Han älskar med en svartsjuk kärlek.
Paulus däremot, som hörde till Israels folk, vittnade om sin sändning av Jesus till hedningarna, alltså alla som inte hörde till Israel. Det är inte en motsättning, som man kanske tror till en början. Israel hade löftena om Messias som skulle rädda Guds eget älskade folk. Föreningen mellan folket och löftena var uppenbarligen gudomlig vilja. När Jesus uppfyllt Faderns vilja och skulle lämna apostlarna och den jordiska gemenskapen med dem, gav han dem uppdraget att gå ut i hela världen och förkunna budskapet och undervisa alla folk: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er” (28:19-20).
Nu är målsättningen också klart definierad och utvidgar Guds folk till att omfatta alla människor. Nu är Kyrkan bruden och Jesus Kristus Faderns Son, brudgummen. Frälsningen liknas vid ett himmelskt bröllop till vilket alla är inbjudna. Alla måste vara förberedda, vara iklädda ”bröllopskläderna”, och som liknelsen om de kloka och okloka jungfrurna förklarar, de måste ha olja i sina lampor. De måste vara omvända och hålla budet att älska Gud och medmänniskan.
Kära bröder och systrar i Kristus! Det som händer i våra katolska församlingar har själarnas frälsning som yttersta målsättning. Gud använder sig av sakramentala tecken för att göra sina älskade söner och döttrar till Guds barn. När den Heliga Ande kallar alla församlingarna med deras biskopar till gemensamma vandringar utanför församlingslivet blir Guds plan tydliggjord, världsfamiljemötena och världsungdomsmötena är tecknen på allas kallelse till Gudsgemenskap och räddning undan synd och död. Det vardagliga församlingslivet och den universella kyrkans möten kring det glada budskapet om uppståndelsen och det eviga livet med Gud är vårt liv. Då ser vi att det inte finns någon motsättning mellan Jesu första avvisande av den kananeiska kvinnan i hennes lidande och alla andra utanför Guds första egendomsfolk, Israel. Alla är kallade till evig frälsning och får alltid Guds nåd för att nå den. ”Alla som håller sabbaten och inte vanhelgar den och håller fast vid mitt förbund får komma till mitt heliga berg och glädjas i mitt bönehus” (Jes 56:6b-7a), har Gud låtit profeten Jesaja säga till oss alla, judar och greker, alla folk och raser.
Detta frälsningens rop från Fadern genom Sonen och den Helige Ande skall vi höra och tro på, det är vårt privilegium och vår moraliska skyldighet. Vilket svar ger vi? Hur vi än svarar måste vi acceptera Guds villkor för frälsningen. Gud är helig. Hans barn måste vara som han, heliga, iklädda bröllopskläder och med olja i sina lampor.
Vi accepterar Guds existens genom vårt förnuft och ansluter oss till Gud genom tron. Tron är förnuftig – förnuftet tror! Det är precis vad det innebär att vara människa. Vi är skapade av Gud och beroende av Gud men kämpar i stormens vågor sedan den moderna arken navigerat fel och slagits i spillror. Havet blir Guds utsträckta hand som när Jesus gick på vattnet och fångade upp Petrus. Ingen behöver gå förlorad. Jesus Kristus är den levande och Uppståndne som älskar oss som sina systrar och bröder. Amen.
diakon Göran Fäldt