Predikan 2 november 2025, Alla Själars Dag
2 Mack 12: 43-46, Ps 103, 2 Kor 4: 14 - 5: 1; Joh 11: 32-45
Kära medkristna,
Denna dag, Alla Själars dag, är en av de viktigaste dagarna i den katolska traditionen. Katoliker kommer denna dag till kyrkan för att delta i den heliga mässan och kanske också för att tända ljus för dem som fått lämna jordelivet. Den katolska tron säger att de som efter döden får vistas en tid i rening från synd uppfattar sina efterlevandes böner för dem och erfar lindring i sitt lidande. Det är viktigt att fira Alla Själars dag på det sättet, att vi som ännu lever på jorden, hedrar de dödas minne och ber för dem att de snart ska träda in i det himmelska Jerusalem för att skåda Gud och sjunga Guds lov med alla de frälsta och med alla änglaskarorna. I det himmelska Jerusalem finns inte dag och natt, ingen sol och ingen måne, ty Kristus är det eviga ljuset, Han och Fadern är ett i den Helige Ande, och det är denna nya värld som är våra avlidnas himmelska hem. I psalmen ’O store Gud vi lovar dig’, sjunger vi, ”Du helig, helig, helig är, Gud Sebaot, vår Herre kär, och rymder, jord och mänsklighet är fyllda av din härlighet” (Cecilia 2:3).
På Alla Själars dag vill man också gärna gå till kyrkogården och be vid en fars eller mors grav eller gå till någon annans grav för att minnas, tacka Gud och be till Gud.
Psalmen 122 i Bibeln sammanfattar de avlidnas glädje att få ”gå till Herrens hus” och de levandes kärlek till dem gått före oss och som avsomnat i Herren. ”Önska Jerusalems frid. Må det gå väl för dem som älskar dig”, fortsätter psalmen och vi instämmer med den i vår bön. Jerusalems frid är himlen, himlen är Kristi Uppståndelse från de döda. Ja, vi grundar vårt hopp för dem som dött på Jesu ord: ”Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig skall leva även om han dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Benedictus för dagen).
Kära medkristna, vilken är nu Kyrkans lära om skärselden? Kyrkan lär någonting om tillståndet efter döden som vi måste tro på som kristna. Även i det Gamla förbundet, judarnas förbund med Gud genom Abraham och Mose och profeterna, finns en medvetenhet om ett sådant tillstånd av väntan på befrielse ur dödsriket. Dagens första läsning ur Mackabeerboken talar om de avlidnas behov av de levandes tro och offergärningar. De ville ”bära fram ett syndoffer” (2 Mack 12:43), en offergärning för dem som stupat på slagfältet och dött en för tidig död. ”Syndoffer” betyder just detta att de stupade kan ha dött med synd på sina samveten. Insikten om detta och gemenskapen under striderna kom till utryck i bön för de döda och gåvor till templet som gottgörelse för deras synder.
Det är vad vi också gör i det nya och eviga förbundet med Gud genom Faderns Son Jesus Kristus. Vårt offer är mässan, den vi deltar i och de ljus vi tänder och de gåvor vi skänker.
Mackabeernas och judarnas frälsning har tillkommit på ett annat sätt än för oss som är kristna. De frälses genom tron på löftet om en Frälsare Messias som skulle komma och på lagen, Mose lag, som Gud gett sitt första egendomsfolk, judarna.
Vår frälsning kommer genom sakramenten som Kristus instiftat i sin Kyrka. Kristus är den utlovade Messias och han är den som återlöser oss från arvsynden och våra personliga synder. Vad Kyrkan lär om skärselden är följande: ”De som dör i Guds nåd och vänskap men är ofullständigt renade /…/ undergår efter sin död en rening för att uppnå heligheten”.
Protestanterna är som Mackabeerna och de känner inte till skärselden eller reningen, fast de borde göra det som döpta i treenighetens namn. De fruktar Gud och frälses genom sin tro. För vår del måste vi räkna med reningen på grund av att vi är ofullständigt renade under vårt jordiska liv, även om, som Kyrkan lär, ”vi är säkra på vår frälsning” (KKK 1030). Även om vi praktiserar vår tro och respekterar den kristna moralens krav, är vi ändå ofullständiga i helighet. Som Kung David säger i psalmen, ”Jag grubblar i min ensamhet om natten, jag begrundar och försöker förstå” (77: 11 - 12). Vi kan vara säkra på vår frälsning, men ändå sakna något inför Gud. Det vi saknar inför Gud får vi i skärselden. Alltså är skärselden till vår fördel. Vi skall vara tacksamma för att den finns – för den fullkomlighets skull som vi saknar.
Därför måste vi alltid omvända oss och be om Guds nåd till helighet. ”Heligheten”, lär Kyrkan, ”är nödvändig för att träda in i himlens glädje” (KKK 1030). Det är många kristna som tyvärr inte vill inse detta. De har en Gud efter sin egen önskan. En Gud som inte kräver fullständig ånger över synderna.
Kära medkristna! Det är viktigt att vi också ber för varandra, så som vi ber för våra avlidna i familj, släkt och vänner. Vi behöver varandras förbön. Vi syndar ju, vi glömmer ju så ofta kravet på helighet. Vi måste vara solidariska med varandra och leva i den djupa kristna vänskapen. Förbönen är stark och uppnår ett stort gott. Glömmer vi det begår i underlåtenhetssynden. ”Kyrkan kallar den slutliga rening av de utvalda, vilket är något helt annorlunda än de fördömdas straff, för skärselden (reningsorten) (KKK 1031). Det är Kyrkans lära!
Alltså finns efter döden tre tillstånd som inte kan upphävas av någon jordisk makt, inte ens påven: skärseld, himmel och helvete. Vi måste ha en bergfast tro, samma tro som evangeliet talade om idag: ”Om du varit här hade min bror inte dött” (Joh 11:32). Det är tron på den ende Frälsaren, Han som är Son, människa och Konung och som skall komma åter på den sista dagen till den sista och avgörande domen. Om våra älskade avlidna inte var tillräckligt förberedda att dö, ska vi be för dem. Det är vår kristna plikt. Någon måste be för oss, när vår tid är ute. Amen.
diakon Göran Fäldt
