Predikan 19 söndagen under året 2023

1 Kung 19:9a, 11-13a; Ps 85; Rom 9:1-5; Matt 14:22-33

Kära bröder och systrar i Herren,

Det kanske inte är helt fel om vi är lite medvetna om hur annorlunda vi som moderna människor ser på det övernaturliga i bibelläsningarna. Vi hör att Elia gör precis som Gud befaller. Gud talar till honom på berget Horeb som en människa till en människa. Elia svarar inte som om han var en med Gud jämställd person. ”Han gömmer ansiktet i manteln och går ut och ställer sig vid ingången till grottan”, som om han tänkte att den som ser Gud, dör. Sedan talar Gud till honom och han gör det Gud befaller. Grunden för allt detta är det som senare ska bli uppenbar sanning, Faderns röst på berget Tabor, så som vi hörde förra söndagen, Kristi Förklarings fest: ”Detta är min älskade son, honom har jag utvalt” (2 Pet 1:17). Det är hela tiden Sonen som är närvarande i mötet med människan.

I evangeliet idag befaller Jesus lärjungarna att stiga ombord på en båt och styra mot andra sidan sjön. De gör som han befaller och han själv går upp på berget för att be. En tid senare tar han med sig tre av apostlarna upp på berget Tabor där han förvandlas inför dem i härlighet och där Faderns röst hörs, medan Mose och Elia samtalar med Jesus.

I dagens läsning ser vi hur förskräckta lärjungarna blir när Jesus kommer till dem ”gående på vattnet” (14:16). De blir förskräckta därför att de börjar förstå vem Jesus egentligen är. Han är Gud, Gud och människa i en och samma person. Därför reagerar de på samma sätt som Mose och Elia i Guds närvaro.

I äldre tider har Guds folk alltid uppfattat Guds tilltal direkt och som en verklighet. Man har i sin Gudsfruktan inte vågat göra något mot Guds vilja och man har fruktat Guds rättvisa dom, därför att människan alltid varit en skapad person som tillbett Gud och velat tjäna Gud som Guds lydiga och trogna söner och döttrar.

Den moderna människan, och det får vi väl anta att vi betraktar oss själva som ”moderna” – åtminstone i jämförelse med Bibelns människor, Mose och Elia och apostlarna, till exempel.

Människan har i den senare tiden, vår tid, gjort sig själv mer som medskapande med Gud än skapad av Gud. I den nya identitet hon skapat sig har hon också upphöjt sig själv till Guds nivå. I den senare tiden, liksom i alla tider, talar Gud till människan som människa till människa i Sonen Jesus Kristus, men människan talar också till Gud som jämbördig. Det är den nya regnbågens förbund. 

När den moderna människan har gjort sig själv till medskapare har hon också tagit sig en makt över tillvaron som inte är henne given. En symbol för denna likställighet med Gud är förbundstecknet, ”bågen Gud ställde bland molnen” (1 Mos 9:13) som tecknet mellan Gud, Noa och oss levande varelser för all tid. Denna båge i regnbågens färger, har den moderna människan gjort till ett nytt tecken, symbolen för människans instiftande av ett förbund med Gud.

Skillnaden mellan den bibliska människans förhållande till Gud och den moderna människans förhållande till Gud är väsensskild, det vill säga hon avtalar med Gud om ett omvänt förhållande. Under den nya regnbågen äger människan sin egen kropp och själ och bestämmer över sitt kön som man eller kvinna och bestämmer över fortplantningen. Under den moderna regnbågen är troheten mellan makar i äktenskapets sakrament upphävd och ersatts med individualismen som norm.

Det är kanske alltså inte helt fel om vi är lite medvetna om hur annorlunda vi som moderna människor ser på det övernaturliga i bibelläsningarna, till exempel Jesus som går på vattnet.

Budskapet idag är att vi noga rannsakar oss om hur vi ser på Gud som människor i den moderna tiden, i vår tid, om den bibliska tiden fortfarande har auktoritet eller inte. Vi måste bestämma oss. Är vi jämbördiga med Gud eller är vi beroende av Gud? Det är vår inställning, vår attityd, som kommer att avgöra vårt slutliga öde. Vi får inte glömma Jesu varningar. Det är synden mot den Helige Ande som inte kan förlåtas. Attityder, orientering, åsikter är farliga områden – i vår moderna människosyn kan vi bli modernt ogudaktiga människor utan att förstå det. Vi har i så fall fallit offer för djävulens lögner och förmåga att bedra oss med högmod.

Vilka sorts vittnen är vi egentligen som döpta varelser? Spelar det någon roll vilket vittnesbörd vi avlägger för världen omkring oss? Hur förstår vi vår egen kärlek? Säger vi som Paulus: ”Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder” (Rom 9:3)? Han tänker främst på det judiska folket som han själv tillhörde.

Kära kristna bröder och systrar, kära ungdomar och barn med era föräldrar, i vår nöd har vi alltid hjälpen av vår Herre Jesus Kristus själv. Men vi måste komma honom närmare. Vi kan alltid som den tvivlande Petrus i vattnet på väg att drunkna, ropa till Jesus som går på samma vatten utan att sjunka: ”Herre, hjälp mig!” (Matt 14:30). Ja, Herre, hjälp oss! Amen.

diakon Göran Fäldt