Predikan 18 maj 2022, S. Erik, Konung och Martyr, Sveriges Skyddspatron

Upp 21: 2, 22-27; Ps 101; Luk 22: 24-30

Vårt katolska Sverige har av Guds nåd fått många helgon och ett av dem är Erik, kung av Västergötland, och gift med Kristina. Han är vårt skyddshelgon och hans reliker finns i Uppsala domkyrka. Hans dödsdag var på Kristi Himmelsfärdsdagen den 18 maj 1160. Det är festdag i hela kyrkan i Sverige och högtid i biskopens Domkyrka i Stockholm som bär Eriks namn.

 Det är bara Birgitta av Vadstena av alla de heliga från Sverige som är helgonförklarad av Kyrkan och som också utnämnts till skyddshelgon för Europa tillsammans med två andra kvinnliga helgon, Katarina av Siena och Edith Stein.

Hade vi förblivit ett katolskt land hade kanske många fler blivit helgonförklarade. Också idag finns många heliga kvinnor och män som bär ut budskapet om Herrens Uppståndelse i sin omvärld som Kyrkans sanna söner och döttrar. Gud uppväcker de heliga för sitt frälsande budskaps skull. Den som tror och vill bli döpt och som gör gott i sitt liv är alltid ”profet, konung och präst”.

Erik den helige var mycket känd och vördad under hela den katolska tiden i Sverige. Legenden om honom är rik på underverk och än idag ber katoliker om hans förbön inför Kristus. I hymnen för morgonbönen  Laudes idag ber vi: ”Helge kung Erik, bed för oss att Gud må sitt folk förskona, att Kristi liv och hans bittra död må skänka oss livets krona”.

Vi kan fortsätta att be honom om hjälp – kanske särskilt i oroliga tider som nu med krig och elände inte så långt bort. Vårt skyddshelgon var kung och hade ett hov omkring sig och många såg upp till honom. Han var tilldelad makt under en del av sitt liv som kung. För detta blev han en äkta martyr genom strid om den jordiska makten.  Erik eftersträvade inte trygghet i skydd av kungens makt och vapen. Han sökte tryggheten i Kristus.

Det är i detta enkla men fromma vittnesbörd han också är ett kristet föredöme. Det är som evangeliet enligt Lukas säger idag att ”folkets välgörare” i första hand skall vara som en tjänare. ”Den störste bland er” säger Herren, ”skall vara som den yngste och den som är ledaren skall vara som tjänaren” (22:26). ”Jag är mitt ibland er som er tjänare”, säger Jesus.

Med denna måttstock har historien alltid kunnat sammanfatta vilka ledare som ”uppträtt som herrar över sina folk” och vilka som försökte ”betjäna” folken med alla sina krafter och med hela sitt förstånd.

När Guds ord och vilja förverkligas finns fred och samförstånd mellan människor och mellan folk. Gud visar vägen genom sina heliga, de som nu har sitt sanna hem i det nya Jerusalem, det som Johannes talar om i Uppenbarelseboken. ”I den staden”, säger evangelisten, ”behövs varken sol eller måne för att få ljus”.

Är det kanske vi som tror på Gud som skall vara detta ljus, eftersom Jesus säger till de sina, ”Ni är världens ljus” (Matt 5:14). Säkert skall vi vara detta ljus, om vi vet varifrån det kommer. ”Lammet är det nya Jerusalems lampa” (jfr 21:23), säger Uppenbarelseboken. ”Folken skall leva i dess ljus” och ”stadens portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där”(21:25), hörde vi.

Alla folk har sina heliga och man glömmer dem aldrig. De är ljus på vägen och ger oss svaga människor kraft från ovan. De inskrider i våra liv som ”tjänare” – inte som herrar. De hjälper oss att hos Kristus vara trygga i allt som sker så att vi genom oundvikliga motgångar ”en gång får krönas med livets krona i himlen” (slutbönen för festdagen S:t Erik). Amen.

                                                                                                 diakon Göran Fäldt