Predikan 16 juli 2024, Vår Fru av berget Karmel
Kära bröder och systrar i Kristus,
Berget Karmel står i Kyrkans tradition som symbol för Marias upphöjdhet och skönhet, liksom berget Tabor står för Kristi förhärligande inför Mose och Elia. De två som Gud utvalt står som representanter för det Gamla Förbundet. Petrus, Jakob och Johannes för det Nya Förbundet.
Profeten Elias är en uppfordrande portalgestalt. Även om han fruktar för sitt liv utmanar han makten. En sann profet måste göra det.
Maria Guds Moder är Guds förverkligande av sin eviga plan att sända sin eviga Son i människogestalt. Karmel som orden måste därför vara både mariansk och profetisk.
Vi har i Kyrkan en tendens att se Inkarnationen som tecken på den syndiga människans slutliga och eviga frälsning genom tron på Kristus Faderns Son. Skälet för Inkarnationen, Guds människoblivande, är synden, Adams och Evas synd.
Men vi kan också se det så att det var Guds plan före synden att människan som Hans främsta skapelse skulle bli lik Honom och vara evigt förenad med Honom i den Nya Skapelsen. Då är Inkarnationens mysterium inte beroende av, eller framkallad av, synden.
Karmels unika kallelse som ordensgemenskap är då att vittna om denna eviga plan Gud genomför genom Maria, kvinna och människa, och Jesus, människa och Gud. Gud i sin treenighet har en plan för en ny blomstrande kosmisk skapelse där människan lever inför Gud sin skapare i en livets sång och i ofattbar skönhet.
I detta perspektiv är synden egentligen kampen mellan det goda i Sonen och det onda i Lucifer, djävulen. Inkarnationen, Guds människoblivande, är segern över det onda, över synden, och målet är människans förening med sin Gud och Skapare.
I den timliga värden finns livsfientliga drag som den nya skapelsens födslosmärtor. Det kommer att finnas en kamp mellan ont och gott ändra fram till den Yttersta domen och den nya Skapelsens födelse.
Hur sker denna kamp? Var ser vi den? Vilken är vår roll och vilken vår plats?
En Guds profet måste ingripa mot en världslig ledare om han genom sin ogudaktighet blir ett dödligt hot mot det folk han ska styra och regera över. Första Kungaboken i Bibeln talar om profeten Elia och hans varningar till kungen och drottningen som övergivet Israels Gud och tillbad ett annat folks gud och underhöll deras präster. Elias strid med Baals präster var en nödvändighet för att besegra det onda. Baals präster var ondskans hängivna tjänare.
Katolsk lära säger att det är moraliskt rätt att avsätta en tyrann eller en förtryckare, även om denne fått sin makt av Gud. En ledare får inte missbruka sin makt. Men vem kan ta den ifrån honom? Vad ska hända, och vad får hända, med den besegrade tyrannen?
Profeten Elia gjorde det som krävdes. Han samlade folket kring Herren Gud igen. Han var trogen den Herren Gud som fört hans folk ut från slaveriet under Farao i Egypten. Sanna profeten är befriare. De är insatta i ett större skeende som är dolt för oss som skapade varelser.
Det är därför dessa två ledare Mose och Elia är de som Jesus talar med på berget Tabor. Där uppenbaras hans gudomlighet för de tre lärjungarna Petrus, Jakob och hans bror Johannes. De får alla höra Faderns röst: ”Detta är min Son, lyssna till Honom.”
Det karmelitiska livet måste också ha ett sådant profetiskt budskap. Det eremitiska livets stränghet är nödvändigt för att människorna ska inse och förstå att Gud är Herre, Herre över liv och död, en rättfärdig och enda domare. Det kontemplativa livet i tystnad och ensamhet vittnar om människans sanna öde och bestämmelse.
Maria är förebild för den sanna ödmjukheten och hjärtats renhet. Hennes unika moderskap och hennes jungfrulighet kommer alltid att inspirera oss kristtrogna i bön och ödmjukt tjänande. Hon söker Sanningen som ung, den enda sanningen, den som förblir en rik källa till heligt tålamod och orubblig förtröstan. Hon går före oss med tända facklor i nattens mörker.
Hon är den stora förebilden för vår tids stora karmelitiska helgon, Lilla Thérèse av Jesus barnet och den heliga Elisabeth av Treenigheten. Dessa båda kompletterar varandra i kärleken till Kristus genom att var och en följa en egen personlig kallelse som motsvarar deras av Gud givna natur. När vi som är troende söker vår kallelse finner vi den iv hur vi är skapade och var Gud satt sitt sigill i vår själ.
Lilla Thérèse av Jesusbarnet talar om livet i klostret i Lisieux som ett eremitiskt liv. Det är viktigt att uppfatta att dessa ord av henne som Kyrkan kallat lärare i kärlekens vetenskap, knyter varje karmelitisk kallelse till profeten Elias liv och verk i den heliga historien.
Elias efterföljare på 1000-talet kallade sig Marias bröder, det vill säga de sökte sig till Herrens moder som personifierar kontemplationen av Inkarnationsmysteriet. Förföljda av islam sökte de sin tillflykt i Europa där de fann nya vägar att viga sig till Gud och leva efter Hans vilja.
Det är Karmels bidrag till Kyrkan också i dag: att genom kontemplationen i ensamhet och tystnad, alltså i en slags total mänsklig nakenhet inför Skaparen och Förlossaren, leva i den Uppståndnes klara ljus. De gifta och familjerna kan hämta kraft och hjärtats frid i kontemplationens öppenhet mot Gud. Det kan genomsyra hela det mänskliga samhället. Amen.
diakon Göran Fäldt