Predikan 12 söndagen under året 2023
Jer 20: 10-13; Ps 69; Rom 5: 12-15; Matt 10: 26-33
Kära kristna bröder och systrar. Jesus Kristus är två naturer i en person. Den gudomliga och den mänskliga. Det är för oss alla den viktigaste kunskapen vi kan ha och den viktigaste att integrera i livet och den viktigaste att förmedla till andra. Varför är det så viktigt?
Det är människans gudomliggörande som bara kan ske genom den totala föreningen med Kristus på Hans villkor som är förutsättningen. Kardinal Ladara i Rom har nyligen talat om en holistisk antropologi i förklaringen av Humanae vitae, S:t Paulus VI:s profetiska undervisning, strax efter konciliet på 1960-talet. Vad betyder det? Holistisk antropologi. Det är en helhetssyn på vad det innebär att vara människa, andligt, kroppsligt, socialt.
Encyklikan undervisar om det mänskliga livet och om den mänskliga sexualitetens verkliga betydelse. Det väcker motstånd hos många som själva vill vara normen och formulera etikens lagar. Just ur denna irrlära kommer hatet. Man måste bekämpa kyrkan för hennes undervisning i moralen. Kyrkan får inte ha inflytande på den sekulära lagstiftningen. Varför hatar man Kyrkan i USA sedan gammalt? Är serien ”Gudfadern” tänkt som ett angrepp på Kyrkan genom att i den framställa till synes praktiserande katoliker som samvetslösa kriminella och maktfullkomliga familjeklaner som hotar varandra?
I vår tro förstår vi Jesu människoblivande genom den Helige Ande och jungfru Maria på två sätt och vittnar om det. I trosbekännelsen böjer vi huvudet vid orden ”och blev människa” och bekänner därmed att vi tror att Faderns Son förenar den skapade människans natur med sig själv.
Samtidigt bekänner vi att vår mänskliga natur upptas i Sonens gudomliga natur men vi kan inte bekänna det med ord eller kroppens rörelse. ”Ty han kommer för att döma jordens krets med rättfärdighet och folken med sin trofasthet”, säger psalmisten i ps 96.
När vi läser om den yttersta domen i Matteusevangeliets kapitel 25, särskilt 31-46, slutet av kapitlet, förstår vi att domen kommer att skilja de obarmhärtiga från de barmhärtiga. De som i sin mänskliga natur upptagits i Jesu gudomliga natur, och är ett med Honom, är räddade – inte för de egna gärningarnas skull – utan för Jesu skull, att Han, Jesus Faderns Son, är barmhärtig. Därför är föreningen med Honom i vår mänskliga natur det som en gång ska rädda oss undan de eviga straffen för det mänskliga högmodets synder.
Högmodets motsats är ödmjukheten. Ödmjukheten är en gärning av största betydelse vilket vi här i detta livet kan förstå och bekänna. Så blir det alltså klart: Jesus är Gud och människa i en enda person och de som är med honom och ingen annan får del av Hans gudomliga natur. Den kan inte vara begränsad i tiden och inte i vår skapade natur utan är obegränsad som Gud är obegränsad och barmhärtig i evigheten.
Vårt liv har två vägar: antingen det celibatära som gudsvigda för himmelrikets skull eller det äktenskapliga mellan en man och en kvinna. De som inte gifter sig och inte är gudsvigda som ordenspersoner eller präster kan leva heligt i en fritt vald kyskhet och öva sig i goda gärningar för andras skull i ett jungfruligt liv.
Jesus säger och undervisar om detta idag i läsningen: ”Var alltså inte rädda för era förföljare (Matt 10:21-23). Det finns ingenting gömt som inte ska komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt”.
Och Han fortsätter: ”Frukta inte dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen”. Det förstår vi ju genom vår tro att den som är förenad med Jesus Guds Son är förenad med Hans gudomliga natur som aldrig haft en början och aldrig ska ha ett slut utan som är icke skapad och av evighet.
Jesus varnar: ”Frukta istället honom som kan förgöra både kropp och själ i helvetet” (10:28). Enda räddningen är alltså föreningen med Jesus som i sin enda person är både Gud och människa. Vår mänskliga räddning genom Sonen är alltså den gudomliga planen vi nu tror på utan invändningar eller tvivel.
Vi är i Guds händer, vad som än händer. ”På oss är till och med hårstråna räknade”, säger Jesus i sin undervisning. Låt oss se oss själva i vår andliga spegel och titta länge på de andliga hårstråna. De är gåvor. Vi bekänner vår ofullkomlighet och lär oss dag för dag barmhärtighetens lag: ”Barmhärtigheten triumferar över domen”, säger aposteln Jakob i sitt brev (2:13). Amen.
diakon Göran Fäldt
