Guds Heliga Moders Högtid 2016

4 Mos 6:22-27; Gal 4:4-7; Luk 2:16-21

Att hedra någon, en högt uppsatt person, att samlas bara för denna enda sak att visa sin respekt och tacksamhet, binder också människor samman. Det är kanske det som är själva meningen med högtider till någons ära: det skapar gemenskap, människor får upptäcka att de delar en upplevelse – och frukten av en sådan återkommande händelse är en växande ömsesidig sympati. Sympati föder vänskap, vänskap förbereder goda handlingar, ger välsignelser. ”Herren välsignar dig och beskyddar dig”(4 Mos 6:24) – ja, Herrens ord till Mose, talar också till oss.

Att vi vill hedra ger oss själva välsignelse. ”Hedra din far och din mor” säger ett av Guds tio bud. Den som hedrar så blir i samma mått välsignad. ”Herren vänder sitt ansikte mot dig och visar dig nåd” är en himmelsk belöning, ett gudomligt erkännande till människor som förmår att säga ordet ’tack’ och mena det.

Hedrandet är kanske det vackraste uttrycket för en mycket djupare tacksamhet än man har ord för. Om vi har svårt att uttrycka kärlek men lätt att uttrycka dess motsats, avund, svartsjuka, hur mycket värdefullare är det då inte att få visa sitt hedrande, även utan ord, utan särskilda tecken men att ändå komma tillsammans för denna enda saks skull, att hedra henne som blivit vår himmelska moder.

Den kristna kyrkan lever på just tacksägelse och tillbedjan. Det är Jesus vi kristna vill tacka, men ord och gärningar räcker inte till. Han är för oss livets sanna källa, han är vårt sanna hopp. Den ”som tror på honom skall inte dö om han så dör”. I vår andliga fattigdom, vår oförmåga att tacka tillräckligt, vår brist på fantasi och uppfinningsrikedom, går plötsligt, på ett befriande sätt, alla tankar till henne som blev hans mor. I alla tider har Kyrkan funnit detta sätt att tacka Jesus, Faderns Son, genom att hedra hans mor.

Vår katolska tro lär oss att hon, denna kvinna som nämns i Bibeln strax efter människans förlust av paradiset, är mor, inte bara till en mänsklig gestalt, Jesus från Nasaret, utan också mor till den Evige Faderns Son, själv Gud, samtidigt själv människa.

Hennes titel, Guds Moder, uppenbarar vår tros högsta sanning, Jesus är en enda person, men av två naturer, både gudomlig och mänsklig. När vi hedrar henne kan vi bara göra det, enkla människor som vi är, genom att tro, tro att hon är Guds Moder, Gudaföderska, Theotokos, inte upphov till Gud, men en kvinna som gav oss Faderns Son genom den Helige Ande.

Paulus hade den tron. Gud gav honom insikt och kunskap att förkunna och förklara, för att leva med andra och vittna om sanningen. Gud själv inspirerade honom till dessa ord vi fått höra i dag: ”Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt” (Gal 4:5).

Det är vår tacksägelse för denna befrielse från all mänsklig synd mot Gud som får oss att med en sådan stor glädje hedra Hans Moder, jungfrun som födde men förblev jungfru, för sitt heliga moderskaps skull.

Den glädjen för oss samman i enhet och väcker ny sympati, ny vänskap och till slut förnyad kärlek till varandra och till alla människor skapade för sin egen skull av Fadern genom Sonen. Gud välsignar därför särskilt alla dem som hedrar Herrens Moder: ”Han låter sitt ansikte lysa mot oss och visar oss nåd” (4 Mos 6:23).

Ja, Han låter sin välsignelse komma över oss för att vi skall förstå att vår första välsignelse är att vi får vara människor”. Amen.

Diakon Göran Fäldt