Fjärde söndagen i fastan 2019 - Laetare

Jos 5:9a- 10-12  Ps 34; 2 Kor 5:17-21; Luk 15: 1-3, 11-32

Kära bröder och systrar,

Varje äktenskap kan genomleva någon slags grundläggande kris som en tid kan hota dess inre enhet. Vad det beror på är inte lätt att förklara. Det två människor, en man och en kvinna, samtyckt till i frihet och med förståelse för äktenskapets syfte och mening är en sakramental förening som mannen och kvinnan inte får bryta. Ändå gör många det. De beslutar sig för att leva vidare och ta ansvar för de svåra konsekvenserna. Deras ansträngningar är ofta beundransvärda men olyckliga eftersom splittringen ofta tar död på kärleken. Det är den brustna kärleken som barnen i äktenskapet inte kan förstå eller acceptera. Deras trygghet är beroende av föräldrarnas kärlek och enhet.

Det Gud menat som enhet kan inte lösas utan allvarliga konsekvenser. Jämför vi med atomkärnan förstår vi det bättre. Det kallas klyvning och leder till en destruktiv explosion av frigjord energi. All enhet som Gud skapat är till för att bygga upp, stärka och bevara. På samma sätt som en stad i ruiner kan byggas upp igen och blomstra kan en brusten sakramental relation helas genom försoningen.

I vår tid kan man bara beklaga att så många separerar för lätt och inte tror sig om att kunna försonas. Ändå är en förlorad kärlek alltid möjlig att ges nytt liv och stärkas på nytt. Det blir då en fest, precis som den liknelsen berättar om, när den förlorade sonen återvänder hem till sin fader.

Liknelsen om fadern med sina två söner talar inte bara till söner som lämnar hemmet och förskingrar sitt arv utan också till de gifta som bryter sina vigsellöften. Jesu liknelse idag kan alltså förstås som en hjälp till de många gifta par som vill separera eller skiljas. Jesu lag är att skiljandet inte är tillåtet utan synd. Sonen i liknelsen hade rätt att begära sitt arv i förtid och göra vad han ville med det, även förlora det. Men han hade inte rätt att ge sin far vanära. Här har vi en öppen konflikt. Hur allvarlig den är märker vi på den trogne sonen som vördar och hedrar sin far, så som Mose lag föreskriver. ”Du skall hedra din mor och din far”. Konfliktens lösning ligger i sonens ånger och faderns kärlek till sin son och det stora hjärtat som öppnade sig och förlät. Liknelsen har detta allvarliga att säga till dem som separerar att inte ge upp enheten utan kämpa för den med Guds hjälp och hålla ihop det sakramentala livet. De gifta som separerar får inte glömma Gud. Äktenskapet handlar inte bara om relationen mellan mannen och kvinnan, det handlar om bådas relation till Gud.

 Alltså kan Paulus ord till korinthierna tillämpas på äktenskapen i kris: ”låt försona er med Gud” (2 Kor, 6:20). ”Vänd tillbaka, Israel, till Herren din Gud”, sa profeten Hosea till oss i fredags kväll i mässans första läsning i början av vår reträtt. I dag på Herrens dag kan vi förstå hur avgörande det är att i alla konflikter som hotar enheten återvända till Gud och be Honom om hjälp. Gud är inte nödbedd. Kommer det an på Gud är försoningen ett ögonblicks verk. I liknelsen idag märker vi också att fadern inte tvekar att ta emot den förlorade sonen med öppna armar. Den sonen hade ödmjukheten att be sin fader om förlåtelse. Det var ödmjukheten som räddade hans eviga frälsning och relationen till fadern och också till sin bror. Det var den andre, den trogne och skötsamme sonen, som föll i svår synd på grund av avundsjuka och svartsjuka. Det är den läxa alla par som hotas av separation kan lära sig av liknelsen. Ödmjukhetens dygd segrar över avundsjukans och svartsjukans svåra laster.

 Vi närmar oss Påskens högtid och ser fram emot att fira Kristi uppståndelse ur död till liv. På påskdagens morgon är hans grav tom. Änglar håller vakt vid dess ingång. Kvinnorna kommer först till graven och blir förvirrade. Jesus visar sig för dem och tilltalar dem. Petrus och Johannes blir nästa vittnen att stenen framför gravens öppning ligger på sidan och att linnebindlarna ligger hopvikta där Jesu kropp legat. Bara timmar senare är Jesus tillsammans med sina älskade lärjungar och talar till dem. Från den stunden är det tron på uppståndelsens verklighet som är enhetens symbol i Kyrkan. Vår tro på Herrens uppståndelse från död till liv är ett vittnesbörd om sanningen. Sanningen som säger att syndens lön är döden och tron på Jesus Kristus är löftet om det eviga livet hos Gud. Äktenskapen och familjerna är kallade att vara bärare av detta vittnesbörd i världen så att hela mänskligheten kan frälsas genom tron på Faderns son som uppstår till evigt liv.

Fastereträtt på temat äktenskap och familj i S:t Paulus av Korset församling, Angered.

                                                                                Diakon Göran Fäldt