I går var kyrkan högtidsklädd, klockorna ringde och vi jublade på eukaristins födelsedag. I dag är kyrkan avklädd och klockorna tysta. Några har minnen av långfredagen som den sorgli­gaste da­gen på hela året. Något ligger det i det. Ändå stämmer det inte. Det märkliga är det ljus som skymtar fram. Jesus säger det redan när Judas går ut i mörkret: ”Nu är människosonen förhärligad”.  Soldaterna kommer för att ta Jesus till fånga, men de behöver inte släpa fram honom ur buskaget i Getsemane. Han kommer dem till mötes och säger: ”Det är jag”.

Kärlek ända till slutet. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge kraft åt de trötta, trösta de bedrövade, ge liv åt de döds­dömda och föra alla till målet. Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mi­na föt­ter”. Det är samma reaktion som när Petrus vill hindra Jesus att gå lidandets väg. Det är samme Petrus som tror sig kunna ge sitt liv för den Herre som kallat honom. Som om det bara vore att kavla upp ärmarna. Modet sviker honom och han för­nekar sin Herre. Jesus säger till den för­virrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men se­nare skall du fatta det.”

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Bön är det första offer den troende bär fram var­je mor­gon, innan de egna tan­karna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön. Det behövs eftersom fienden ofta är tidigt ute och viskar: ”Det finns ingen rädd­­­ning för honom hos Gud” (Ps 3).