Söndagsbetraktelse 1 december 2019
Matteus 24:37–44
Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst. Under tiden före floden åt man och drack, gifte sig och blev bortgift, ända till den dag då Noa gick in i arken, och ingen visste något förrän floden kom och förde bort alla. Så blir det också vid Människosonens ankomst. Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar. Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer. Det förstår ni ju att om husägaren visste vid vilken tid på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och hindra honom från att bryta sig in i huset. Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.«
Betraktelse
Som det var i Noas dagar, så och i våra dagar; man äter och dricker och gifter sig, med andra ord; man söker lyckan.
Men människan upplever igen och igen en otillfredsställande längtan.
För det mesta söker hon lyckan i det naturliga och världsliga där vår inneboende längtan efter lycka aldrig kommer att kunna tillfredsställas mer än för några ögonblick;
så länge jag äter glassen jag längtade efter, är jag lycklig, men när den är slut (eller under det att jag fortfarande äter den) är längtandet efter nåt annat åter i språng!
Gud har skapat oss för att bli lyckliga i Honom, därför är det bara möjligt för människan att bli lycklig i förhållande till Honom. Så, vi söker att bli renade i vår själ. Bara de fullkomliga får tillträde till himlen, det vill säga, de som är renade från all synd.
På jorden har vi möjlighet att förbereda oss för det inträdet.
Ju tidigare vi börjar desto bättre för oss. Rening tar lång tid, man måste göra sig av med dåliga vanor och skaffa sig dygder.
När man blivit dygdig i något, t.ex. från att ha varit otålig blivit tålmodig; så blir ens andliga liv starkare och det svaga "jaget" förvandlas.
Det handlar alltså om hur jag lever i förhållande till mig själv och till världen.
Konsten att bemöta prövningar och utmaningar - som vi möter i oss själva och i världen - ligger i dygden.
Dygden är rotad i mitt förhållande till Gud; jag vill kunna göra Hans vilja, göra det som behagar Honom, och det som behagar Honom är precis samma saker som gör mig lycklig, lycklig på riktigt.
S:t Thomas av Aquino säger att det är omöjligt att något skapat skulle kunna konstituera människans lycka. Därmed förstår vi att lycka inte är detsamma som njutning, att ha roligt, nöje, behag; detta utgör inte människans lycka men tillhör livets glädjeämnen som i dess natur är kortvariga; förgängliga.
”Jag blev glad när man sade till mig, kom, vi skall gå till Herrens tempel”.
Häri ligger lyckan, saligheten!
Dygdens väg är en arbetsam väg och enlig människans natur tilltalar det henne inte; vi är lata till vår natur!
Dygden hjälper oss, ger oss styrka att rycka oss loss från det vi är olyckligt bundna till så att vi kan närma oss Gud och finna vårt verkliga jag i Honom.
Dygder ger oss lycka, en lycka som består.
Laster -synder - blir inte helade, inte heller blir någon befriad från dem genom att blunda för dess skadlighet och ofrånkomliga konsekvenser.
Att välsigna ett syndfullt liv hjälper inte någon, tvärtom.
Det kostar att ge upp syndfulla behov och missbruk, den innebär verkligen att dö till sitt fallna jag, det innebär lidande.
Men det lidandet tar en dag slut - om man är trofast, leder det till Gud och till evigt liv.
Men för dem som lever vidare i synd, lever utan tro, för dem som har ansvar å Kristi vägnar men inte lär det Jesus lärt, för dem som skandaliserar de allra minsta …för dem tar lidandet aldrig slut.
Om vi vill ge oss själva och andra en jordisk lycka genom att peka på nån bakväg där man kan smita bort från mödosamt arbete med sitt fallna jag, från lidande och svårigheter, smita från korsets börda; kommer vi att finna oss ytterst lurade.
Varje Advent är en öm påminnelse om Guds nådefyllda antågande och samtidigt en uppväckande påminnelse om det allvarliga i att en dag möta Människosonen.
”Var beredda”!, säger Jesus. Hur menar Han då?
” Då är två män ute på åkern”; den ene tas med och den andre lämnas kvar.
”Två kvinnor är ute och maler”..; den ena tas med och den andra lämnas kvar.
Detta har av kyrkofäderna förståtts som att den som levt enligt Guds vilja får komma med Människosonen till Hans eviga boning men den andre blir kvar i sin synd.
Jesus talar inte symboliskt här, inte heller använder Han sig av pedagogisk skrämsel propaganda.
En viss rädsla kan hjälpa oss på vägen bort från synd, men det är inte rädsla som leder oss till Gud, det är tacksamhet och kärlek till
”Honom som älskade oss och gav sitt liv för oss”.
Det är av samma tacksamhet och kärlek vi gör allt för att undvika det som är skadligt för människans själ, både för en själv och för andra.
Allting i Kristi jordiska liv handlar ju om vår frälsning och helighet.
Det är också vad vårt jordiska liv handlar om.
Vårt omvändande till Kristus, enligt den nåd Han ger oss, händer i etapper.
Även om man skulle ha en sån omvändelse som S:t Paulus hade - som föll ner på marken och sedan trodde - behöver människan tid för att komma ikapp, helighet kommer inte på en gång, förståndet behöver klarna, dygder behöver utvecklas, kärlek och tacksamhet måste få växa.
Jesus visste mycket väl, att vi inte tycker det verkar vara brådskande med frälsning, och helighet.
Allt ser ut att ligga på tillräckligt tryggt avstånd, man behöver inte oroa sig;
”Gud är god”, det verkar som att Frälsningen går på automatik.
Paulus visar oss konkret hur vi ska lyda Kristi ord och göra oss beredda.
Han uppmanar till att lägga utav oss mörkrets gärningar; festande, drickande, otukt.. att inte ha så mycket omsorg för det jordiska….
men istället ikläda oss Jesus Kristus!
Amen!
Det är Advent; en tid för fasta och omvändelse - åter igen!
”Låt oss gå upp till Herrens berg”
Marias Lamm
