Vem ska författa en ny version av den katolska äktenskapsmoralen?
Den tidigare försvagade inställningen i stiftet till läran om fördelningen i tiden av de äkta parens barn måste ersättas av en traditionstrogen gemensam undervisning. Inom detta område behövs nya krafter som inte samtidigt måste solidarisera sig med gårdagens sexualmoral från 1960-talet och framåt. För att återvinna en sant katolsk människosyn krävs en ny och allmänt förkunnad auktoritet, inte en som omformulerar Magisteriums sätt att undervisa de troende. Det andra kravet är att det måste uttryckas på svenska och genom språket höra till den allmänna sociala gemenskapen. Låt mig försöka mig på ett stickprov och fråga präster som med utländsk bakgrund undervisar de blivande äkta paren. Jag frågar: Hur många av er tar direkt information från de kurser och böcker som ni använt i hemlandet? Hur många av er använder material som författats i Sverige och på språk används i skolor och i artiklar i tidskrifter? Jag skulle tro att allt det material som ni använder är troget katolsk lära. Men det är inte en produkt framvuxen i det land i vilket ni arbetar. Ska Kyrkan lyckas i sin evangelisering måste hennes undervisning ha möjlighet att bli hörd av alla som talar svenska och använder svenska i alla möten och sammanhang. Språket skapar kulturen. Sker det inte har vi egentligen två kyrkor i vår enade katolska kyrka i Sverige. Vi har alla framför oss en syn på äktenskapets moral och familjebildningen som vi inte bara kan anpassa oss till och säga att vi inte förmår påverka en helt annan och för oss främmande kultur. Vi kan inte andligen rymma härifrån utan måste ta upp kampen där vi finns till och lever. Låt mig ta några exempel på aktuella utmaningar.
Den svenska hittills dominerande preventivmedelspropagandan sätter sina spår: låga födelsetal, ökad risk för bröstcancer och ett uppsving för dyrbara fertilitetskliniker. Ökat antal ensamstående mödrar och ökad social fattigdom, följer efter preventivmedlens förmenta fördelar. Tänk bara på det faktum att nästan alla aborter i dag är medicinska och görs privat där kvinnan bor. Tidens forskning handlar aldrig om naturliga metoder för planering av födslar. Däremot forskar man om en manlig motsvarighet till de kvinnliga p-pillret. Lyckas man är det fråga om det kommer att finnas några födelsetal överhuvudtaget. Samkönade relationer har som alla förstår inte ens intention till barn.
Det mest centrala i det äktenskapliga samlivets etik behandlas som bindande i encyklikan Humanae vitae (1968). I Katolska pedagogiska nämndens vackra häfte "Vi ska gifta oss" (2012) tas denna centrala lära upp i en enda sats i slutet av häftet (sid 20). Satsens innehåll är i full överensstämmelse med katolsk moral men är inte tillräckligt utvecklad utan stannar upp där den borde fortsätta. Här finns inga hänvisningar till makarna Billings av Kyrkan godkända och rekommenderade lära om ovulationsmetoden (som är naturlig och absolut kostnadsfri). Inte heller hänvisas till Katolska kyrkans viktigast dokument i frågan, Humanae vitae. De katolska par som tänker gifta sig har naturligtvis rätt till rätt information. De får alltså på eget initiativ söka sig fram till den rätta källan. Vi behöver en ny skrift skriven av en annan generation katoliker som inte påverkats av den omfattande kritiken av S:t Paulus VI: s encyklika om det etiskt riktiga sättet att fördela barns födelse i hela det katolska äktenskapets livsperspektiv. Moralen måste påverka livet och samhället, inte omvänt så att samhället med sin preventivmedelsuppbyggda sexualitetssyn påverkar moralen. Vi har sett exempel på det i den katolska kyrkan i Tyskland som i sin synodala vandring velat gå den vägen och närma sig den protestantiska etiken.
Det är på det området vi i vår katolska kyrka i Sverige behöver förnyelse, kunskaper (till exempel allt av S:t Johannes Paulus II) och uthålligt tålamod. Med rätt inställning kan vi bidra till att råda bot på vår tids allvarliga troskris.
diakon Göran Fäldt
