Varför var det just med preventivmedlen och aborterna som krisen i väst började?

Det enkla svaret är att gifta män och kvinnor före tiden för det lagliga införandet av preventivmedel, och i synnerhet av p-pillret, mycket väl visste att sexualitet självklart hörde ihop med barn.

Barn var önskade men av olika skäl inte alltid välkomna. Barn innebar ett enormt ansvar och barn behövde föräldrarnas äktenskapliga trohet för sin fortlevnad och framtid. Tron på Gud var en levande realitet både för de som sökte vara heliga och de som syndade och omvände sig. De icke troende delade samma erfarenhet av kris, lika intensivt men annorlunda. ”Alla människor, också de som inte tror, har ett enormt behov av att tro”, menar till exempel den Bulgarienfödda psykoanalytikern Julia Kristeva, naturaliserad fransyska (This Incredible Need To Believe, Columbia University Press, 2009). Alla tror alltså något och det är viktigt.

Varför är hela det mänskliga livet ett drama?

Hela det mänskliga dramat utspelades kring barnen, sexualiteten och anseendet i samhället. Barn kom till genom en akt som var given av Gud men som de gifta uppfattade som en kallelse, ”Var fruktsamma och föröka er”. Livet som människa, som man och kvinna, var alltid knutet till Gud, Hans skapelse, hans Ord, ”Det som Gud fogat samman får människan inte skilja åt”. Visst, det gjorde man ändå och statliga skilsmässor vann insteg i öppen motsats till Kyrkans undervisning.

Kränkningar av äktenskapets sakrament

Vad betydde då det de första praktiskt användbara preventivmedlen för männen? Vad betydde det preventiva för kvinnorna, hormonpillren som inte förhindrade befruktningen, men som förhindrade att det blivande embryot fäste sig i livmodern och dog av näringsbrist? P-pillret togs blint emot som en välsignelse som till exempel penicillinet. Det betydde i första hand att livets tillkomst i äktenskapet inte längre behövde ligga i Guds händer. Makarna behövde inte längre vara beroende av Gud för sin fortplantning och lärde sig snart att sexuellt vilja något annat än barn. Sexualmoralen blev pragmatisk. Påve S:t Paulus VI förklarade 1968 officiellt Kyrkans obrutna lära om etiken i det äktenskapliga livet och kom ofrivilligt att utlösa en storm i Kyrkan som inte än lagt sig. Encyklikan Humanae Vitae stod fast vid skapelseplanens betydelse. Med tanke på ”sexliberalismen” under 1960 - 1970 talen är det inte förvånande att Kyrkans läroämbete stod inför en allvarlig auktoritetskris.

Paulus VI (1897 - 1978) och kardinalen Karol Wojtyla (1920 - 2005), båda helgonförklarade påvar och eniga om läran

Det var som om Livets flod delade sig i två floder och började bevattna två olika mänskliga landskap, ett för livet som det var givet, och ett för livet som människan kunde bestämma själv över. Västvärlden såg sig tvingad att acceptera en moralisk pluralism som blivit än tydligare med migrationsvågorna under början av tredje milleniet.  

Krisens startpunkt

Om livet enligt förnuftet inte alltid måste ha Gud som sin källa, fortsatte Livet att röra sig med livsflodens tröghet utan Gud. Det är krisens startpunkt. Det är den religiösa, kristna tron som blir något annat i praktiken. Det kristna andliga livet, sakramenten, gemenskapen i tron på Kristus och Maria och helgonen, blev ett yttre plagg man satte på sig vid högtidliga tillfällen.

Man bestämde själv över Livet och barnen och sexualiteten. Men eftersom man aldrig var själva den yttersta källan till Livet och barnen och sexualiteten slutade man att leva som Guds barn och kompenserade det med fromma övningar av olika slag och goda gärningar av olika slag – tills man tröttnade också på det. Man hade blivit modern. Kristendomen föll tillbaka. Man blev troende på annat sätt, ”kristna utan kyrka”, som Simone Weil menade.

Simone Weil (1909-1943)

Den så kallade avkristningen och den så kallade sekulariseringen beror alltså inte på samhällets materiella intressen eller liberalisering av moralens tidigare gällande lagar utan på det medvetna valet att hålla Gud, om Han finns, utanför det äktenskapliga livet. Kristendomen blev andlig underhållning och metod för självförverkligande. Andlig identitet blev viktigare är kristet vardagsliv. Men det är bara Sanningen som befriar och räddar oss!

Den mest omvälvande händelsen i äktenskapets långa historia

Det är preventivmedlens mest skadliga effekt. Inte att förhindra barn att komma till utan att inte längre ta emot hela livet – med hela dess komplexitet – av Gud och ge Gud tack och leva i tron.

Säkert är det många som tycker det är bättre så här med preventivmedlen som lika självklara som tandkräm eller fjärrkontroller. Man kan njuta av sex när man vill utan att bekymra sig ekonomiskt eller socialt. Man behöver inte ge sina barn en sexualmoralisk uppfostran. Det gör skolan och andra åt oss. Passar en ny graviditet mindre bra, eller inte alls, kan man ju utan större problem avbryta. Hur ofta sker det globalt, kan man undra?

Ja, kanske är det bättre så här. Men saknas det inte något ändå för de flesta? Och varför är det så stor efterfrågan på psykologer, kuratorer och psykiatriker? Varför har frågan om surrogatmödrar kommit för att stanna? Varför steriliserar sig allt fler vuxna män frivilligt? Och varför till slut frågan om läkarassisterat självmord? Hur ser man egentligen på livet och de döda? Den protestantiska teologin vill inte svara på frågan vad som händer i dödsögonblicket och vad som följer. Man hänskjuter frågan till den Yttersta Domens dag – som ju är bibliskt grundad. Den katolska teologin och läran talar tydligt om de tre tillstånden, skärseld, himmel och helvete. Det är uppenbarad Sanning och kan inte undanhållas de troende.

Följderna av att förneka existensen av absoluta moraliska normer

Jag tror att det värsta med den lagliga eutanasin, om den kommer hit också, inte är hotet mot livets värdighet utan bagatelliseringen av sorgen. I dag sörjer vi dem som dött och dem som tagit sina liv, ofta unga begåvade människor, och undrar om vi har del i en skuld för det som hänt. Vi måste leva med sorg. Med den planerade eutanasin kommer vi inte att sörja alls. Det behöver vi ju inte. Döden var ju en av samhällstjänsten organiserad åtgärd. Den kära anhöriga ville ju det själv. Varför då sörja?

Tid för eftertanke. Vart har vi kommit som mänsklighet? Är det bara Planeten som måste räddas? Hur länge räcker tiden?

Det eskatologiska perspektivet

När naturrätten och naturlagen inte erkänns i teologin, som i den protestantiska, överförs medvetet eller underförstått, alla frågor som i katolsk teologi är föremål för etisk bedömning och läromässig definition, till det eskatologiska perspektivet. Gör gärna en religionsjämförande studie i inställningen till mänsklig kloning!

En luthersk modern teolog kan alltså hävda att pragmatiska lösningar på moraliska och pastorala problem är autonoma och inte behöver besvaras konkret. Svaret ges i den teoretiska tolkningen att det enda sanna äktenskap som finns är det mellan Kristus och Kyrkan. När det gäller preventivmedlen och p-pillret blir den protestantiska teologin då svaret skyldig. Man måste inte undervisa om den artificiella barnbegränsningen. Man kan hålla tyst.

Pragmatismen – fingertoppskänsligheten och den paulinska tydligheten

Det innebär att naturlagen och naturrätten har betydelse eftersom båda avvisas till förmån för de pragmatiska lösningarna. Allt är då möjligt eftersom ”allt är nåd”. Ja, men det kan inte utesluta att det sexuella kan nyttjas både rätt och orätt och att den kristna undervisningen måste vara konkret i varje etisk fråga. Paulus säger ju ”Var och en skall lära sig att hålla sin kropp i helgd och ära, inte utlämna den åt lidelser och begär som hedningarna, som inte känner Gud. Ingen får kränka och utnyttja sin broder i det som här gäller. Herren straffar allt sådant, det har vi klart och tydligt låtit er veta. Gud har inte kallat oss till orenhet utan till helighet (1 Thess 4: 3-7).

Paulus, och därför Kyrkan, ger klart besked. Inte alla hennes företrädare gör det utan gömmer sig som – Adam i lustgården. Ämbetet är ett stort ansvar, det kommer ingen ifrån!

Livets träd på medaljong gjord 1160 (Huy, Belgien)

                                                                                                         diakon Göran Fäldt