Vad är vidskepelse?

Vad är vidskepelse?

Om några hävdar att vår tro är vidskepelse är det ett tecken på att den sanning vi vittnar om som katoliker riskerar påverka dem i deras egna övertygelse att religion är självbedrägeri och meningslös. De vill inte till något pris bli övertygade om religiös sanning. Som bevis för att religiös tro är nonsens anförs ibland tron på mirakler. Mirakler är enligt deras uppfattning vidskepelse. Tron på mirakler är emellertid långt ifrån alltid vidskepelse.  I Katolska kyrkan säger vi att vi kan tro på Guds ingripande i konstaterad och bestående sjukdom om det inte går att finna en vetenskaplig förklaring till en förändring. Lourdes, i Frankrike, är känt för flera mirakler. Varje år vallfärdar över miljonen till Lourdes. Men Kyrkan kallar bara de förändringar som möjliga mirakler som oberoende läkare förklarat oförklarliga. Medicinskt sakligt har till exempel en tumör försvunnit.  Det är då inte vidskepelse att acceptera det, även om flera vill kallad det vidskepelse, utan ett rationellt konstaterande. Man kan se och uppfatta med sina sinnen. Katolsk lära menar att tro och förnuft är olika vägar till sanning. Katolska kyrkan är realistisk men tar hänsyn till det övernaturliga eftersom Gud är oskapad och av evighet. Kristi kroppsliga uppståndelse ger oss rätten att tro på livets fortsättning på andligt sätt efter den biologiska döden. Vi har rätt att tro på mirakler men vi kan inte förvänta oss mirakler. Mirakler är alltså möjliga men inträffar inte bara för att man som troende vill att de skall inträffa. Katekesen säger om vidskepelse att den ”är en religiös känsla”. Man måste erkänna att troende många gånger är vidskepliga som när man tror ”att blotta förrättandet av vissa böner eller sakramentala tecken i yttre mening har automatisk verkan” (Katekesen, 2111). Tron är avgörande för tron på mirakler som verklighet. Det betyder att den som inte tror kan konstatera mirakler men ändå inte tro på Gud eller att acceptera mirakulösa händelser som ingripande från Gud.

Det finns en berättelse om den franske läkaren och nobelpristagaren i medicin (1912), Alexis Carrel (1873-1944), som behandlat en sjuk kvinna med tumör i magen utan resultat. Kvinnan var katolik och beslöt sig för att resa till Lourdes i hopp om ett mirakel. Carrel var nyfiken på hennes tro men delade den inte. Han beslöt att följa med henne den långa resan med tåg från Grenoble, där han arbetade som läkare. Initiativet underkändes av hans chefer som ansåg att han skadade sjukhusets anseende som vetenskaplig institution. När de kom till Lourdes och kvinnan drack av vattnet från källan som S:ta Bernadette upptäckt vid grottan där Jungfru Maria uppenbarat sig (1858), kände han på kvinnans mage och förstod att något exceptionellt inträffat. Han kunde inte längre känna att en tumör eller hårdnad fanns där han tidigare känt den. Kvinnan kunde senare förklaras botad av andra läkare. Carrell konstaterade faktum men hänförde inte botandet till underverk genom ett Guds ingripande. Han förblev icke troende! Det betyder att verkliga mirakler inte omvänder människor till tro med automatik. De kan fortsätta att beskriva underverk som ”vidskepelse” och ingen kan övertyga dem om händelsen ursprung i Gud. Tron är en gåva som man med Guds nåd får ta emot – men inte som ett tvång. Troende katoliker är därför ibland också vidskepliga ”när man ger en slags magisk tolkning av vissa religiösa handlingar” (Katekesen 2111). Också muslimer kan hemfalla åt vidskepelse, som när man i trohet mor Koranen eller en imam, allvarligt frågar sig om man som praktiserande muslim ”bör ha klockan på höger eller vänster handled” (Mustafa Akyol, ”Reopening Muslims Minds”, Forum 2025, Swift Press, sid 49).

Tro är något annat. Nu i påskens tid har vi alla påmints om sanningen om alla underverks källa i Kristi uppståndelse. Inför sanningen har aposteln Tomas blivit verkligt troende inför Kristus som visat honom sina händer och sin sida och då han utropat ”Min Herre och min Gud” (Joh 20:28). Det är inte vidskepelse utan tro! Kristus är uppstånden, ja, han är verkligen uppstånden!

diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran Fäldt

 

Göran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han har i många år varit ordförande i Katolska utskottet för äktenskap och familj (KUÄF), som nu heter Familjeutskottet (FU) från nyåret 2023. Diakon Göran fortsätter nu som ledamot men inte som ordförande. 

Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året  förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område.

Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2012 och är för närvarande engagerad i det nordiska familjerådet som utbyter erfarenheter och diskuterar utvecklingen i stiften på familjeområdet.

Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta haft tillfälle att stödja människor i nödsituationer och kunnat förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Han är inte längre aktiv i Caritas lokala arbete.

Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med artiklar och bloggar i Katolskt Horisont och skriver ibland debattartiklar i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus’ katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982.

Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och har suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.