Varför jordbegravning - viken är kroppens betydelse?
I Påskens tid vill man nästan bara utropa ”Vår tro är mysterium!” Vi lever Uppståndelsens mysterium och Jesu relation till Fadern. Vad säger Jesus? ”Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader” (Joh 14:7). Hur rikt på mysterium är inte dessa Jesu ord! De har två från varandra skilda betydelser: att lära känna honom och att lära känna Fadern. Vi kan inte tro på Jesus utan att också lära känna honom. Det betyder att leva med honom i gemenskap redan här på jorden. När vi lever så med honom genom att hålla hans bud och lever i kärlekens mysterium, får vi en ännu större gåva, den att lära känna Jesu Fader. ”Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader”! Det betyder vi kan inte veta vem Fadern är utan att leva med Jesus och vi kan inte lära känna Fadern utan Jesus. Det har betydelse för oss när vi tänker på att vi en gång måste lämna det liv vi känner och den värld vandrat i, som landsflyktiga från vårt sanna hemland, som är Himlen. Här kan man nästan bara utropa ”Vår tro är mysterium!” ”Vilket stort mysterium!” Vad betyder det till slut? Vad betyder det för vår kropp efter döden?
Det betyder att vi kan förstå vem Gud är genom tron och inte genom seende. Det är för oss att förstå Gud, men som mysterium, det vill säga, ju mer vi förstår av Gud, ju mer gömmer sig Gud i sitt gudomliga väsen. Därför finns det alltid ett andligt avstånd mellan oss och Gud. Om vi såg Gud, skulle vi dö. Därför uppenbarar sig inte Gud för oss nu i sin helhet och allmakt, utan låter oss känna Honom genom tron. Den dag då vi får se Gud sådan han är, ansikte mot ansikte, då har vi som människor dött och lämnat vår kropp i en jordisk grav. Vi är på väg till himlen. Vi kommer att passera skärselden, vilken religion vi än följt i livet. Vår kropp har varit en boning för den helige Ande som helgat vår kropp. Därför viger vi den till vila i jorden, utan att förstöra den själva, utan låter den upplösas med tiden för att sedan uppstå på den Yttersta dagen, så som Jesus förkunnat och undervisat oss! Den tron fanns inte hos vikingarna. De brände sina döda. Tecknen på kristendomens utbredning i Norden är en revolution. De döda begravdes i jord och deras kroppar vördades, som välsignade av Gud.
Vår sista vandring efter döden har tre stationer: dödsbädden hemma, eller på sjukhus eller på äldreboende, kyrkan för sorgegudstjänsten, och till slut graven på kyrkogården.
Vi vördar våra käras jordiska kvarlevor när Gud kallat själen till sig. Vi ser gärna till att den dödas händer är sammanförda som till bön med ett krucifix eller kors och med radbandet mellan fingrarna. Vi tackar Gud att prästerna varit nära oss och gett den döende de sjukas sakrament och kunnat höra den sista bikten.
Gud ger oss också modet att be prästen komma när slutet närmar sig för någon av våra närmaste. Vi behöver inte tänka att vi besvärar prästerna i kyrkan. Tvärtom gläder de sig åt att kunna göra de troende den sista tjänsten inför den oundvikliga dag då döden inträffar och tron på Uppståndelsen får sin fulla betydelse. Också de vigda fader diakonerna kan göra den sista tjänsten och trösta de sörjande med Jesu ord, ”Jag har det eviga livet, den som tror på mig skall aldrig någonsin dö utan leva med Gud i evighet”. Något större ord finns inte. Något större mysterium finns inte!
diakon Göran Fäldt
