Hur kunde Hans Urs von Balthasar ha så fel?
Många har framhållit den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar (1905 - 1988) som en av de viktigaste teologerna i Katolska kyrkan under 1900-talet. S:t Johannes Paulus II, Benedikt XVI och Franciskus hör till dem. von Balthasar utsågs till kardinal av Johannes Paulus II men avled innan han kunde upptas i kardinalkollegiet. Teologiskt invände von Balthasar både mot den konservative franske ärkebiskopen och schismatikern Marcel Lefebvre (1905 – 1991) och mot den liberale Hans Küng (1928 - 1921). Han var nära vän med patriarken av Venedig, Angelo Scola (f 1941), som av många förväntades bli den nye påven efter Benedikt XVI, och med den protestantiske teologen Karl Barth (1886 - 1968).
Han prästvigdes 1936 och inträdde i jesuitorden 1939 som han sedan lämnade 1950 för att tillsammans med Henri de Lubac och Joseph Ratzinger grunda och medverka i tidskriften Communio. Anledningen till den nya kallelsen var mötet med Adrienne von Speyr (1902 - 1967), vars böcker han gav ut genom stiftelsen S:t Johannes sällskapet. Adrienne von Speyr var schweizisk läkare och gift och hade flera barn. Hon var mystiker och konvertit till Katolska kyrkan.
Apokatastasis
Frågan om allas slutliga frälsning, grekiska Apokatastasis, har i Sverige aktualiserats med den lilla boken med samma namn, och med underrubriken ”Släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I Hoppet är vi frälsta” (2024), av Göran Ljungberg och Lasse Yngvesson (Tryck – Books on demand, Tyskland). Eftersom jag själv skrivit lite ur katolsk synvinkel på portalen Katolsk Horisont i eget namn har vi tre också haft ett utbyte och ett intressant samtal om vad boken egentligen säger och vilka motiven varit för att skriva den och ge ut den till allmänheten. Förutom de evangeliska samfundens kända författare i ämnet nämns också i boken katolska som Karl Rahner (1904 - 1984), Teilhard de Chardin (1881 - 1955) och Hans Urs von Balthasar. Frågan finns också med i Ralph Martins bok om Andra Vatikankonciliet, Will many be saved? – What Vatican II Actually Teaches and Its Implications for the New Evangelization (Eerdmans, 2012).
Människans samverkan med Guds nåd – nödvändigt för frälsningen – eller inte nödvändigt?
Skall många frälsas? Ja, det är ju våra författares fråga och de menar och ger sina skäl för det genom att Kristi offer ”sprängt alla gränser” och att dödsriket och helvetet och de eviga straffen upphört att existera – om de nu någonsin gjort det.
Att komma fram till den slutsatsen, menar författarna till Apokatastasis, är möjligt med en ny läsning av Bibeln. De uppmanar: ”Läs Bibeln!”
Min reaktion? Tror man på allas slutliga frälsning, även de ondas som inte vill bekänna skuld, är det en personlig tro utan stöd av Bibeln. Påståendet måste betraktas som obekräftat. Författarna anger på sidorna 21 och 22 tolv skriftställen, alltså ett val av Guds Ord, som bevis för sin slutsats. Enligt min mening talar dessa skriftställen om Guds godhet, barmhärtighet och universella frälsningsvilja men inte explicit om tanken på allas slutliga frälsning. Den finns inte, och ges inte, utan tron på Kristus och föreningen med Honom genom dopet. Varför skulle vår Herre annars säga till apostlarna: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar och döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andes namn” (Matt 28:19)? Tanken på allas villkorslösa frälsning är snarare en religionsfilosofisk universalism.
Varför har författarna inte angett 1 Mos 3:15, Matt 11:22-24, Matt 25:46, Luk 16:19 -26, och Upp 21:4, och 8, som motsatser, frågar jag mig? Förnekar man helvetets existens och de eviga straffen, ja då måste man erkänna att man förnekar också Skriften som sanning. Katolsk förkunnelse i predikningar i vår tid gör inga utläggningar om helvetet eller straffen, men kan varna, som Jesus själv gör, för att båda finns och att varje människa som kommit till insikt tar det till sig, åtminstone årligen på Askonsdagen då hon får höra orden, ”Människa, kom ihåg att du är stoft och att stoft skall du åter bli”. Det är inte ett pedagogiskt hot om omvändelsens nödvändighet utan en påminnelse att vi alla en dag ska dö. ”Memento mori”! Det som utanför predikningar i Katolska kyrkan når de troende som varningar är Mariauppenbarelserna i tiden efter det apostoliska vittnesbördet, bland dem Fatimauppenbarelserna 1917 och de många budskapen genom Jungfru Maria Guds Moder.
Katolska kyrkans katekes säger: ”Gud förutbestämmer inte någon till att hamna i helvetet, för att detta skall ske måste man frivilligt vända sig från Gud (i en dödssynd) och hålla fast vid denna inställning ända till slutet” (§ 1037). Ändå tycks våra evangeliska vänner delvis ha von Balthasar på sin sida, när han säger ”Vågar vi tro på allas slutliga frälsning?” Under tiden efter Konciliet var det många protestanter som med intresse läste Balthasar. Också i Kyrkan kom en diskussion som främjade vad som allmänt kallades liberalteologi. I princip innebar det att Kyrkan skulle överlåta alla moraliska frågor till det personliga samvetets avgörande, utan plikten mot uttalade normer.
Ralph Martin har i sin bok införlivat en kortare bok av Balthasar i engelsk översättning, med titeln ”Dare We Hope That All Be Saved? och med ”A Short Discourse on Hell” (Kapitel VI, 60 sidor). Här får vi hjälp att förstå Hans Urs von Balthasars tankar.
Samvetet – skuld – försoning - straff
En annan teolog som forskat i von Balthasars eskatologiska verk är Alyssa Lyra Pitstick i ”Light In Darkness”, 2007. Pitstick har sin doktorstitel i teologi från S:t Thomas Aquino universitetet i Rom.
Samvetet, fullkomlig ånger och försoning med Gud?
Är det på den punkten man får svar på frågan ”Hur kunde Hans Urs von Balthasar ha så fel?” Hur kunde en Kyrkans yrkesteolog tro på allas slutliga frälsning och att Kristus förstört helvetet genom sitt nedstigande i dödsriket under Påskaftonen? Det finns flera uttryck i Bibeln som egentligen skulle motsäga den tanken. Men är det verkligen vad Balthasar tror eller är det en andlig väg till personlig helighet? Vad är egentligen sanningen? Hur tolkar Balthasar egentligen den Heliga Skrift? Gör han det oberoende av Kyrkans doktrin och läroämbete? Det finns en annan möjlighet att förstå honom genom moralteologin som genomgått stora förändringar efter Konciliet men som inte ändrat tron på den Yttersta domen och den Nya skapelsen.
Alyssa Lyra Pitstick fokuserar på handlingarnas moraliska grund. Ralph Martin citerar henne:
”Dr Pitstick lyfter fram en annan avvikelse från Skriften i Balthasars verk. Balthasar hävdar att den som möjligen kan dö i dödssynd ändå kan räddas genom goda gärningar tidigare i livet. Han accepterar i detta en genomgripande teori om det moraliska valet som förkastats av Johannes Paulus II i Veritatis splendor. En barmhärtighetsgärning måste inte, enligt Balthasar, ha karaktär av övernaturlig barmhärtig kärlek, eller något som skulle kunna räknas som ”det grundläggande fria valet”, enligt Alyssa Pitstick. Veritatis splendor förkastar inställningen att en person ”kunde fortsätta att vara moraliskt god, förbli i Guds nåd och uppnå frälsningen utan fullkomlig ånger, även om några särskilda handlingar avsiktligt och allvarligt varit stridande mot Guds bud, så som de framlagts av Kyrkan (Johannes Paulus II, Veritatis Splendor, 68; Se Pitstick, Light, s. 268)”.
Det är uppenbart att Johannes Paulus II, som annars alltid erkänt von Balthasar som en av de största teologerna i modern tid, inte ger honom rätt när det gäller följderna av allvarlig synd, dödssynd, som inte ångras och för vilken Guds förlåtelse och människans botgöring för synden inte anses nödvändig för den slutliga frälsningen, som förefaller vara von Balthasars position.
När jag översatte Veritatis Splendor till svenska 2011, ”Sanningens strålglans” (Veritas förlag), lärde jag mig på vilket sätt begrepp som ”grundinställning” (fundamental option) kunde användas för att relativisera absoluta normer (sådana som alltid och överallt är gällande och bindande för samvetet) och underordna dem omständigheter. Katolsk moralteologi säger emellertid att inget ont kan användas för att senare uppnå ett förmodat gott. Tänker man igenom detta inser man att det är besluten och påföljande handlingar som definierar människans moraliska jag, inte hennes kropp och själ eller hennes känsla.
Ralph Martin fortsätter (sid 185): I själva verket går en människa inte under bara genom otrohet mot grundinställningen (fundamental option). Hon har ”fritt valt Gud i hela sitt liv” (jfr Dei Verbum 5). Som konciliet i Trient lär ”går den rättfärdighetens nåd som en gång tagits emot förlorad, inte bara genom avfall, genom vilket tron själv förloras, utan genom varje annan dödlig synd” (DS 1544). Testen från Konciliet i Trient (1545 - 1563) bör citeras i fullhet:
”Det måste med eftertryck hävdas i motsats till de underfundiga tankegångarna hos vissa personer, som med ’insmickrande svada förleder godtrogna själar (Rom 16:18)’ att den rättfärdighetens gåva som en gång tagits emot går förlorad, inte bara genom avfallet, då tron själv förloras, utan också genom varje annan dödssynd, fast tron inte förloras. På så sätt försvaras undervisningen om den gudomliga lagen som utesluter inte bara icke troende från Guds rike utan också de troende, om de är skyldiga till otukt, äktenskapsbrott, sodomi, stöld, girighet, lättsinne, berusning, förtal, rov, och alla andra som begår dödssynd som de med hjälp av den gudomliga nåden kan avhålla sig från om de inte är skilda från Kristi nåd (1 Kor 6:9 - 10; 1 Tim 1:9 - 10). Mina vänner har förklarat att de velat förmedla en annan bild av människans slutliga öde än den som i många helvetespredikningar – i frikyrkosammanhangen – förekommit och lämnat svåra spår hos troende. Det utesluter naturligtvis inte att samma svåra sår åstadkommits i katolsk förkunnelse, men det har inte våra vänner sagt något om!
Frågan är om deras bok når dem den vill nå. Reaktionerna från frikyrkan har, vad jag förstår, än så länge uteblivit. Bilden i boken (sid 29) visar på en ikon i den ortodoxa traditionen som visar hur Jesus drar upp en man och en kvinna – Adam och Eva – ur dödsriket. Det är det centrala budskapet i boken. Adam och Eva representerar hela människosläktet och således är tolkningen ”allas slutliga frälsning” framförd som ett uttryck för Hoppet – I hoppet är vi frälsta – som är bokens underrubrik. Författarna skriver: ”Mänskligheten räddas ur dödsriket. Kristus går genom tid och rum. Här räddas människor från både före och efter vår tidräknings början. Här föds tron på en gränslös försoning, här ges hopp om alltings återställelse (sid 28)”. ”Återställelse” är kanske den bästa översättningen till svenska av ”Apokatastasis”!
Författarna låter på samma sida Petrus i första Petrusbrevet bekräfta bildens budskap: ”Ty därför förkunnades evangeliet också för dem som nu är döda: även om de som människor blev dömda kroppsligen, skulle de få leva andligen, som Gud” (4:6).
Den katolska tron påpekar att själarna i dödsriket befrias genom Kristi nedstigande i dödsriket under tiden mellan döden på korset och uppståndelsen på ”tredje dagen”. De är alltså befriade från döden men ännu inte frälsta ty i dödsriket har både rättfärdiga och orättfärdiga väntat, helgade och syndare, väntat på Guds ödmjuke tjänare och mästare, Messias Kristus. Att de – liksom vi alla – ska uppstå till dom på den Yttersta dagen kan bara förstås som dagen ”då de skall ”skiljas som herden skiljer fåren från getterna”. Jesus har förklarat på vilka grunder den yttersta domen skall avgöras och han säger: ”Kom, ni som fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse” (25:34), alltså frälsningen. Sedan kommer domen om straffen, ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar” (25:41).
Med de orden är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hävda ”vidden av Jesu försoningsdöd och uppståndelse. Jesus är allas och hela världens frälsare” (författarna, sid 28). Gud har en universell frälsningsvilja för alla sina skapade mänskliga varelser men inte alla vill lyssna till honom och be om nåden för det eviga livet i skådandet av Gud i Hans härlighet.
Om allas slutliga frälsning är Hans Urs von Balthasars slutsats, måste man säga att han misstar sig. Hur han i sin teologi ”vågar tro på allas slutliga frälsning”, måste man studera närmare, som bland andra Alyssa Lyra Pitstick gjort i sin bok Light In Darkness”, 2007.
Författarna till ”Apokatastasis - Släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I Hoppet är vi frälsta” är på intet sätt omedvetna om att framställningen både ”utmanar och ger hopp”, som de säger i kapitlet ”Olika läror”. De hänvisar också till ståndpunkterna i den evangeliska Lausannedeklarationen 1974 (50-årsjubileum 2024) som inte överensstämmer med tron på ”allas slutliga frälsning” utan manar till mission. De undanhåller inte heller läsarna om 17:e artikeln i Augsburgska trosbekännelsen (Bekännelseskrift för lutherska kyrkor) som uttalar ett fördömande av otrogna människor som med djävulen skall plågas utan slut” (sid 11 i boken). Problemet med ”olika läror” är att en gemensam sanning inte finns. En sådan enhet i mångfald kan se bra ut i olika former av ekumenisk dialog, men har det emot sig att mångfalden inte befriar. Snarare leder den till förvirring. Bara Sanningen befriar. Sanningen innebär alltid Korset.
Man märker i samtal med protestanter att de gärna uppfattar tendenser eller ny inriktning i det katolska andliga livet som ”katolskt”. särskilt om kända företrädare för Katolska kyrkan uttalar sig i en viss riktning som sammanfaller med protestantisk uppfattning. Det är bara det att sådana personer inom Katolska kyrkan inte kan representera henne fullt ut om deras medlemskap inte är fullständigt, det vill säga tror allt som Kyrkan bevarat från dess grundande av Kristus. Tolkningar från katolskt håll blir inte katolska genom att bara framföras, de måste vara bekräftade genom det katolska läroämbetet, det vill säga påven, när han uttalar sig ”ex cathedra” i tros och moralfrågor. Apokatastasis är ett sådant fall. Det är teori och inte lära.
Jag är tacksam för kontakten med de båda pastorerna i Equmeniakyrkan. De har lärt mig mycket genom modet att undersöka frågan om allas slutliga frälsning. Jag hoppas att fler tar tillfället i akt att närma sig denna viktiga fråga genom det mycket seriösa arbete de lagt ner på sin skrift om Apokatastasis. Hör av er till mig så ordnar jag så att ni får den för en liten penning!
diakon Göran Fäldt
