november 2021

Carlo Borromeo var en hängiven biskop och herde i 1500-talets Mi­lano. Han värnade om de fattiga och sju­­ka, också de pestdrabbade, allt i det tridentinska konciliets an­da. Han värnade om prästerna, deras utbildning och andliga liv: ”Var in­te så generös mot andra att ingenting åter­står för dig själv. Du måste vis­serligen ha omsorg om själarna, men inte så att du glömmer dig själv.”

Martin de Porres var son till en fransk adels­man i Peru och dennes in­dianska slavinna. Därmed hamnade han på ”den nedersta platsen” i samhäl­let och fick han utstå mycket per­son­­lig för­ned­ring. Som barbe­rare och sjukvårdare tog han sig an de fattiga och sju­ka. Ock­så präster bad om hans råd. Han blev do­minikansk lekbroder. Gud för­de honom ”på ödmjukhe­tens väg till him­lens härlighet”. (kollekt­bö­nen)

Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan på­verka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgär­ning. Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än dö­den. Påskljuset lyser den­na dag i Kyrkans kor. Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exe­geterna har svårt att för­klara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befri­a­re lever”.

De är de bästa gudsbevisen. Helgonen alltså. Genom sina liv be­svarar de frågor som annars tycks sakna svar. Är vår tro kanske bara en vac­ker dröm? Det är lätt att tänka så i höstmörkret när allt ser dystert ut. Helgonen bevisar motsatsen. De drömde inte. De var verkli­ga. Har gudomligt och mänskligt verkligen förenats i Kristus? Trons ord är stora och vackra, men är de sanna? Helgonen visar det, och de var av kött och blod.