Ta himmelriket med våld – helgonens svar
I år firar vi 150-årsjubileet av Lilla Thérèses födelse. Alla hennes nu levande vänner kommer att inspireras på nytt av ”Den lilla vägen till helighet”. Vad är hemligheten med hennes liv? Hur kommer det sig att en karmelitnunna som bara fick leva 24 år på jorden har haft ett större inflytande på människor än många som blivit 100 år gamla? Är det detta att hon märks i vardagslivet när hon ”kastar rosor” från himlen? Hon är ju skyddshelgon för floristerna! Andliga blommor lyser upp världen omkring oss.
Jubileet kommer att påminna oss på olika sätt som alla har ett gemensamt, Guds kärlek som omvandlat en ung människas hela längtan till klosterlivet till något alla kan ta del av. Thérèse vågade visa sin svaghet inför Gud och sitt missnöje med sig själv som bara fick henne att lita mer på Gud och älska Gud än mer. Jag tror att heligheten i svagheten är en del av svaret på frågan om hennes ”popularitet” bland kristna. Herrens ord är stränga: ”Om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket”. Somliga kommer att ”Ta himmelriket med våld”, säger Han också.
Den amerikanska katolska författarinnan Flannery O’Connor (1925-1964) säger i sin ”Dagbok med bön” (Prayer Journal) något om bönen och sina egna förhoppningar som jag tycker är besläktat med Thérèse: ”Jag vill verkligen lyckas i världen med vad jag vill göra. Jag har bett till Dig om detta med hela min själ och spänt nerverna i bönen så att jag hamnat i ett sorts spänningstillstånd och sagt ”O, kära, snälla Gud”, och ”Jag måste” och ”snälla, snälla Gud”. Jag har inte bett Dig på rätt sätt, tror jag”. Låt mig hädanefter be Dig på ett mer resignerat sätt – då menar jag inte att slappna av i bönen, men att vara mindre frenetisk – jag begriper ju att min frenesi beror på ivern att göra vad jag vill och inte på andlig tillit. Jag önskar inte leva så att jag hela tiden antar saker och ting. Jag vill kärleken”.
Hon erkänner på ett annat ställe i dagboken: ”Rosenkransen är rena rutinen för mig medan jag tänker på något ogudaktigt. Men jag skulle vilja bli mystiker och det omedelbart”.
När hon läst några av de stora författarna förstår hon att platsen för kärleken för dem är på insidan av det mänskliga och det behöver man absolut inte ifrågasätta. ”Men”, säger hon, ”man måste inte definiera kärleken som de gör – som ett begär, eftersom det utesluter den gudomliga kärleken. Den är också begär på ett annat sätt, en annan sorts begär, begäret efter det gudomliga”.
Flannery hade läst Thérèse. Hon läste också böcker av de stora teologerna under hennes tid. Men på ett sätt är hon ändå så tydligt en Lilla Thérèse lärjunge som säger i några nu berömda ord, ”Min känsla är att min mission bara är i början. Jag ska göra Gud mer älskad på det sätt jag älskar honom och ge själarna min lilla väg. Det är min mission”. (läsning på dagen för hennes firande den 1 oktober).
Flannery O’Connor som person och genom författarskapet är en modern mystiker. Titeln på hennes märkliga, andra, roman ”Ta himmelriket med våld” (”The Violent Bear It Away” (1955) pekar på en längtan efter det gudomliga som vi känner igen hos S:ta Thérèse av Jesusbarnet och det Heliga Anletet. De stora mystikerna är egentligen ”våldsamma”. De vill det totala.
Titeln till den amerikanska romanen kommer från Matteus evangelium (11:12), där Jesus säger att ”himmelriket sedan Johannes döparens dagar tränger sig fram, och att somliga söker rycka till sig det med våld). Att Thérèse försökte göra just detta framgår av den mer detaljerade, men mindre kända, beskrivningen av hennes besök i Rom vid 14 års ålder och det korta mötet med påven Leo XIII den 20 november 1887.
Philip Zaleski berättar om Thérèses möte med påven Leo XIII på audiensen i Rom 1887. Zaleski är forskare på Smith College i USA och författare till många böcker. Han skriver:
”Påven lutade sig fram mot henne så att ’ansiktena nästan vidrördes’ och Thérèse viskade snabbt sin önskan (trots biskopens motstånd) att få bli karmelitnunna. Påven förvirrades av avbrottet i den protokollära audiensordningen och försökte sig på ett konventionellt svar. ’Ja, mitt barn, gör vad de överordnade säger.’ När Thérèse fortsatte att argumentera vädjade han till Gud och yttrade, som en tålmodig skollärare, med betoning på varje stavelse: ’Gå…gå… ni kommer att inträda, om Gud vill det.’ Men Thérèse vägrade att röra sig och tog ett ännu stadigare grepp om påvens ben; till slut ingrep det påvliga gardet och lyfte upp och släpade den gråtande flickan mot utgången. ’Djupt i hjärtat kände jag djup frid’, mindes Thérèse flera år senare. ’Men i min själ kände jag en stor bitterhet, därför att Jesus var så tyst.’
Händelsen säger oss mycket om Thérèse, säger Zaleski. Den talar om ”hennes djärvhet, envisheten, tilliten hon hade som så ung, att Gud gett henne ett gudomligt uppdrag, hennes kallelse. Den säger oss också hur andra såg henne och hur de ser henne än idag. Den gamle påven är både intresserad och förbryllad, irriterad men gripen. Hans kameleontiska reaktion inkapslar världens reaktion på Thérèse. Har något helgon framkallat ett så vitt spektrum av reaktioner, som hon?”
Med den bakgrunden kan vi fortsätta vår andliga vänskap med Lilla Thérèse. Den lär oss alltid något nytt, kanske om nödvändigheten att ”ta himmelriket med våld”?
diakon Göran Fäldt
