Skall många frälsas – eller alla?
Frågan om allas slutliga frälsning, grekiska Apokatastasis, har nyligen aktualiserats med en bok med samma namn, och med underrubriken ”Släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I Hoppet är vi frälsta” (2024), av de båda frikyrkliga pastorerna Göran Ljungberg och Lasse Yngvesson. Det har fått mig att söka klarhet i vad den kyrka jag tillhör själv, den katolska, säger som svar på samma fråga, ”Skall många frälsas – eller alla?”
Hur förhåller hon sig egentligen till frågan om just helvetet och de eviga straffen som Apokatastasis vill vara ett svar på? Jag tycker mig finna ett första svar i katolska kyrkans katekes (godkänd av påven Johannes Paulus II, 1992) som säger: ”Gud förutbestämmer inte någon till att hamna i helvetet, för att detta skall ske måste man frivilligt vända sig från Gud (i en dödssynd) och hålla fast vid denna inställning ända till slutet” (§ 1037). Det tyder ju på erkännande av existensen av både helvete och eviga straff, vilket Apokatastasis undviker eller omtolkar.
Den katolska kyrkan lär att all förlåtelse och frälsning till det eviga livet sker genom Jesus Kristus, Faderns Son. En Frälsare var utlovad till Guds första egendomsfolk, judarna. Deras historia kan vi följa i Gamla testamentet. Han var den väntade Messias. Den tron har vi säkert gemensamt med den frikyrkliga tron.
Från och med den nya tiden efter Kristi ankomst, utlovas världens Frälsare till alla folk. Därför skall vi, som Kyrkan uttrycker det i Andra Vatikankonciliets lära i Lumen Gentium 16, förkunna budskapet till varje människa. Missionsuppdraget har vi gemensamt. Konciliet och Lausannedeklarationen, som firade 50-årsjubilium sommaren 2024, är säkerligen helt överens på den punkten.
Kyrkan lär också (Lumen Gentium 16; ’Folkens ljus’) att också de som inte lärt känna Jesus omfattas av Guds frälsningsvilja. Den gudomliga frälsningsplanen är för alla människor. Jesus går också till dem som är långt borta, i helt andra sammanhang, också till dem som inte väntade på Messias. Det måste gälla också dem som levde före Bibelns tid och till dem som idag säger sig inte ha en religion eller är ateister. Också dem söker han, också till dem måste Kyrkan gå med sitt budskap om tron på Jesus, Faderns Son.
När dessa andra ”försöker leva ett gott liv och följer samvetets förmåga att skilja på gott och ont, har de kommit till ett förberedelsestadium att ta emot evangeliet”, lär Konciliefäderna. Kyrkan säger i Lumen Gentium 16 att de rörs av nåden mot ett erkännande av Gud som Skapare. Vi kallar det den allmänna nåden till skillnad från den sakramentala nåden. Den katolska tron säger att den Helige Ande verkar bland alla i hela skapelsen som gåva, som nåd till varje människa. Men Kyrkan säger samtidigt att människans fria vilja gör det möjligt att några går förlorade för Gud genom ett fast och orubbligt avfall, ett Lucifers avfall, ”Jag vill inte tjäna”. Jesu bud kan sammanfattas i budet att älska Gud och sin nästa. Att förkasta det i ord, gärningar och underlåtelse är så allvarligt att Jesus säger ”Dessa ska gå bort till evigt straff och de rättfärdiga till evigt liv” (Matt 25: 46). Det är denna andliga självtillräcklighet som kan skilja människan från Gud som älskar henne. Ingen på denna sida av domen kan veta sanningen om en människas sista medvetna bön till Gud. Inte ens på de värsta indikationer kan någon levande avgöra någon annans frälsning. Konciliefäderna lär att dessa andra, de som förefaller stå utanför tron på Gud, men försöker leva ett gott liv och följer samvetets förmåga att skilja på gott och ont, har kommit till ett förberedelsestadium att ta emot evangeliet. De känner inte Jesus Kristus men de kan inte uteslutas från Guds universella frälsningsvilja, lär katolska kyrkan.
Det kan förefalla vara en motsägelse till Jesu ord till Nikodemos i Johannes evangelium (3:3), ”Sannerligen, jag säger dig, den som inte föds på nytt, kan inte se Gud”. Det som gör att Kyrkans tolkning inte strider mot Jesu ord om dopets nödvändighet för frälsningen, ligger i den uppenbarade sanningen att varje människa är skapad lik Gud och till Guds avbild. Den värdighet hon har som mänsklig varelse måste sägas, i katolsk tro, vara outplånlig.
I det ljuset är Apokatastasis tanken mer lik en religionsfilosofisk spekulation än en allmänt bekräftad kristen lära. Författarna till boken ”Släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I Hoppet är vi frälsta” menar att många kristna farit illa av helvetesskildringar i predikningar och vill med sina citat och sammanfattningar förmedla en annan syn på de yttersta tingen. De börjar med Erik Jakob Ekman och Paul Petter Waldenström och den ”försoningskris” båda hamnade i med Svenska kyrkans uttalade syn på domen och straffen. De finner också stöd i flera kända kyrkofäder som ser en möjlighet att tolka skriftens och traditionens utsagor om helvetet och de eviga straffen i ljuset av alltings återställande i Gud – som Apokatastasis. Även om nutida katolska teologer av betydelse velat formulera samma utsagor utan både straff och evighet, måste man komma ihåg att teologernas arbete inte är identiskt med vad katolska kyrkan lär. Konciliefäderna och påvarna är de som autentiskt kan uttala vad som är lära.
diakon Göran Fäldt
