Sanningens väg – och osanningens
När de unga närmar sig tiden att flyga ut ur föräldraboet och familjens trygghet är det viktigt att de är utrustade att möta gängens krav och de normer som vänder sig mot föräldrarnas och Kyrkans. Utan kyrkan har de unga inget mönster att följa och lita sig på. De dras lätt in i farliga gemenskaper med farliga och falska förhoppningar inför framtiden.
I Kyrkan lär sig de unga att det finns en uppförandekod som ger dem överblick och riskbearbetning. De kan vara med i gängen utan att ställa upp på vad som helst. Det mod de visar när de säger ’nej’ till lockelser av olika slag räddar dem från olyckor och ger alternativ till dem som är i full fart mot sin egen sociala undergång. Utan Kyrkan har föräldrar och syskon bara de egna förmaningarna och tjatet att ta till som till slut bara försämrar relationerna i familjen.
Det är normalt att de unga vill utmana sina föräldrar, öppet eller undangömt i många ’vita’ lögner. Ett första steg i alla fostran är därför sanningskravet. Man måste inpränta i de unga att ”aldrig ljuga”. Bättre att ta konflikten i öppen dager och reda ut begreppen. En ung person som vill utmana sina föräldrar för att vinna någon form av frihet och självständighet kan skapa växande konflikter. I vår tid kan en ung person utmana genom att säga att han eller hon vill använda rätten från 16 år att bestämma sitt kön. ”Samhället” är starkare än familjen. Lagen har mer rätt än föräldrarnas kärlek. Inte för att ”könsbytet” skulle göra den unga personer lyckligare men det skulle vara ett slags utbrytande ur familjen som ”fängelse”. Det blir inbördeskrig i familjen.
Föräldrar kan med klokhet undervisa sina barn i tonåren om personbegreppet. S:t Johannes Paulus II säger i ”Om kvinnans värdighet”, Mulieris dignitatem, 1988): ”När man är person och en bild av Gud och lik Gud innebär det alltså att man existerar i en relation, i en relation till det andra ’jag’. Detta är ett preludium till den Treenige Gudens slutliga självuppenbarelse: en levande enhet i kommunion mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande” (nr 7).
Lyckas föräldrar i sin kärlek till barnen förklara vilken värdighet de – i alla åldrar och i alla omständigheter – har som personer bekräftade och älskade av Gud, så kommer de att gå sanningens väg och inte osanningens. Den senare vägen öppnas tyvärr av samhället när det vill lagstadga om rätten att på sina känslor fastställa sin könstillhörighet. Det blir en kamp som man inte får förlora. Familjerna måste bygga på Sanningens ord.
Sanningen befriar, osanningen förslavar!
diakon Göran Fäldt
