Reformation – eller revolution? En lokal reflektion efter Lutheråret
Luther diskuteras och utvärderas som aldrig förr, också i mitt kära frikyrkliga Jönköping. Men missar man inte något väsentligt om man inte förstår vad det är som ska ”reformeras”? Var Luther en ensam nytänkare på 1500-talet?
Jag kan knappast vara ensam om att tro att det alltså kunnat se helt annorlunda ut i Sverige – utan ”Skuggan från Gustav”. Jag menar förstås Gustav Vasa vars arvfurstendöme innebar att en monarks titel och makt gick i arv till de egna barnen efter monarkens död. Vår äldre Västgötalag valde kung efter föregångarens död, så som det hette: Svear äga konung taga och så vräka. Valet bekräftades sedan vid Mora stenar utanför Uppsala. Vi hade en valmonarki. I Tyskland innebar splittringen av Kyrkan att folket följde sin furstes val av kristen tro, antingen den gamla katolska eller den nya evangeliska som bröt med den apostoliska successionen och Kyrkans centrum i Rom. Det blev alltså fursten själv, senare i en del länder, kungen, som blev Kyrkans överhuvud i stället för påven. Det är i denna omvälvande förändring vi måste se ursprunget till vårt nuvarande statsskick. England och de nordiska länderna hörde till dem som följde den nya principen cuius regio, eius religio (den vars land det är, hans religion ska råda).
Det kan man inte bortse från om man tror att historien har något att lära oss. En Reformation som gäller hela Kyrkan är alltid nödvändig och pågående och kunde också i Sverige ha lett fram till en levande och autentisk förnyelse av Kyrkans inre och yttre liv genom impulser som kom från henne själv. Vi fick konciliet i Trient (1545 – 1563)!
Men det var för sent för Sverige. Reformationen har fortsatt med två kyrkliga koncilier till, det senaste i vår tid, Andra Vatikankonciliet. På den katolska sidan kallas också reformationen för motreformationen. Att så många i Sverige har så svårt att se det som sin reformation beror på att vi lydiga svenskar är uppfostrade att tro att Katolska kyrkan har fel i sin lära. Hon måste helt enkelt ha fel, på något sätt, i det mesta. Hon blir, trots sin långa historia, något annat, oklart hur och varför. Kyrkan blir i folkets medvetande något främmande som man inte behöver närmare intressera sig för.
Luther är en motsägelsefull reformator, ”influencer” skulle man säga med dagens ordval, men representerar det nya, oklart på vilket sätt. Han kan fortfarande röra om språkligt genom sin typiska, tillspetsade retorik. Han var katolik, men gick en annan väg. Så står han, likt humanisten Erasmus av Rotterdam ”med ena foten i den gamla tiden och hälsar den nya tiden med den andra”, som det oavsiktligt humoristiskt står i en gammal historiebok. De båda samtida teologerna har också studerat frågan om den fria viljan och skrivit om den. Den som har tillfälle att jämföra deras slutsatser kommer att lättare förstå att en ny tid brutit in i Europa. Synen på människan är då som nu den verkligt viktiga frågan. I den debatten kan vi hämta lärdom och argument från Erasmus av Rotterdam.
Luther intog Sverige, därom kan det inte råda något tvivel. Utveckling har följt i spåren av hans lära. Med Luthers individualism, vågar man kanske säga, har vårt land på senare tid blivit ”en normkritikens förlovade land” – vårt ”jag” känner inga gränser! Samvetet är nu suveränt – fritt från Kyrkans normerande, bindande och lösande apostoliska ämbete. Under gynnsamma ekonomiska och sociala förhållanden genererar naturligtvis denna ”fria” individualism arbete, innovationer och personligt kapital i olika former. Dess baksida är dock alltid girigheten efter mer och karriärism. Sanningen förtunnas i en ständigt pågående relativism. Finns det verkligen en Sanning, är vad välutbildade svenskar alltid tycks fråga sig.
”Reformationen” i Sverige var en maktkamp och ett maktövertagande – så total att det förändrade hela landets andliga ”topografi”. Knuten till monarki och stat blev den statsreligion, inte reformation. Utan ”Skuggan från Gustav” hade den katolska kyrkan fortsatt sin historiska vandring i Sverige, reformerad på katolska grunder, och med en minoritet av teologiskt och biblicistiskt motiverade och övertygade reformatorer vid sin sida, som Filip Melanchton (1497 – 1560), till exempel. Det ”protestantiska” hade inte saknats!
Utan det världsliga övertagandet av all kyrklig jord, all kyrklig egendom, utan exilen för en svensk katolsk ärkebiskop, Olaus Magnus (1490-1557), utan till exempel biskopen Hans Brasks flykt utomlands, utan prästers och ordensfolks flykt för sina liv under denna stora och djupa kris i svensk kyrkohistoria, hade den Katolska kyrkan levt vidare i Sverige, trots Luther, men med en reformatorisk, utmanande rörelse av betydande kraft vid sin sida och som antagligen också skulle dra till sig katoliker. Klostren som andliga centra och bildningsinstitutioner hade funnits kvar. Det hade varit ombytta roller och mycket annorlunda! Kyrka och kungamakt hade, med sina konflikter, ändå samverkat i århundraden och gett samhällena en trygg grund. Vi hade aldrig fått den statliga absolutismen som överordnad och allenarådande maktfaktor. En statlig absolutism behöver inte favorisera vare sig demokrati eller diktatur, den har alltid det avgörande inflytandet! Därav de ständiga invändningarna om ”politisering” av kyrkan i Sverige.
Det skulle kunna vara ett viktigt ”jubileumsperspektiv”! Att bara ställa frågan: Hur hade vårt land sett ut om inte Luther ”hänt”? Hade vi svenskar varit lika övertygade om vårt goda exempel i världens ögon? Att ”svenska värderingar” skulle handla om större tolerans och frihet att skapa egna normer, trots att alla egentligen är lika stora ”syndare”? Att förneka problemen leder ingenstans, bara modet att försöka lösa dem leder framåt. Frågan om paradigmskiftets innebörd borde diskuteras oftare – utan politiska skygglappar!
Katolska kyrkan skulle också kunna dra nytta av Luther genom att undersöka om inte den ”protestantiska Reformationen” trots allt, bakom kritiken av vissa missbruk, har något betydligt viktigare att säga om tolkningen av Uppenbarelsen! Det är ett perspektiv som vi svenskfödda katoliker borde ägna oss mer åt och undvika eget ”tunnelseende”. Det finns en genuin andlig ådra i den evangeliska traditionen som behövs också i den katolska som ett berikande.
Men vi måste få fråga oss på allvar om det gångna Lutheråret kommer att leda till några förändringar i samhällsklimat och mellankyrkliga relationer, i Sverige, i Europa, i Västerlandet? Vi har som katoliker så mycket att bidra med om vi bara inser vikten av att förvalta det på rätt sätt. Hör det inte till vår kallelse att ompröva, lära och förverkliga traditionen i obrottslig trohet mot vårt katolska arv och i ödmjukhet med tanke på våra egna ständiga tillkortakommanden? Lutheråret tvingar oss till det! Vi får inte gräva ner vårt arv som om vi skämdes för det. Vi kan inte heller hoppas på kompromisser – som kung Johan III gjorde med Röda boken – eller söka teologiska allianser som helt eller delvis förnekar katolsk tro. Andra har försökt ”gräva ner” vår historia för att sedan gräva upp den igen och tolka den i det protestantiska perspektivet.
Hur nöjda med bilden kommer vi att alltså att kunna vara, på båda sidor, de kommande åren efter ”jubileumsåret” 2017 – efter alla de samtal om Luther själv och hans uppfattningar som genomförts? Det beror naturligtvis på vilka förväntningar man har. Hur vill man se honom? Bilden av Luther som den livsglade, gode själasörjaren som brottas med sin Gud, eller utmanaren, som likt en Kristoffer Columbus (av misstag) upptäcker en ny (andlig) kontinent, blir väl på sina håll närmast helgonförklarad – om det vore möjligt eller ens önskvärt.
Med sin historiska roll kan Martin Luther under alla omständigheter betraktas som den moderna individualismens Fader. Den har som sagt två sidor, en frigörande och expanderande i välfärdstermer men också en modern form av självcentrering och tunnelseende där det allmänna gemensamma goda urholkas. Individualism utan gränser och relativism utan religionens nedärvda erfarenheter och visdom ökar bara det sociala utvecklingstempot utan att värdet av familjen som hem och gemenskap hinns med. Fortsätter det i den riktningen är det en fara också för demokratin!
Ser man det historiska ihågkommandet av Martin Luther som en identitetsbekräftande, social och nationell, kyrklig och ”teologisk” reflektion inom vad som kunde kallas ”lutherdomen” enbart, eller ser man tillbakablicken som en ny inbjudan att diskutera enheten mellan alla kristna tillsammans, också med de katolska kristna? Kan man göra på något annat sätt än bara summera det som var bra och det som var dåligt (grundskolans pedagogik) och sedan släppa alla frågor till enskild värdering?
Är Katolska kyrkan, ur vilken man ändå på något sätt utgått, överhuvud taget en del i det ”lutherska jubileet”? Jag är mycket tveksam. Sverige lever ju fortfarande i ”skuggan av Gustav”, Västeråsriksdagen 1527 och den fria ”synoden” i Uppsala 1593, alltså i skuggan av den svåraste krisen som funnits i svensk kyrkohistoria.
Jag skulle tro att det i dag egentligen är lika svårt för de luthersk-evangeliska samfunden att placera in teologen Luther i sin helhet, med de mest antikatolska formuleringarna, i den egna samfundssynen eller kyrkosynen som det skulle vara att placera in de evangeliska samfunden, äldre och yngre, i en ekumenisk allmänkyrklig kontext i samtal med den Katolska kyrkan – eller kanske hellre med de ortodoxa kyrkorna, som ju är nya i det svenska historiska landskapet. En nyutkommen bok av två lutheraner (Inte allena – varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker, Hagman, Halldorf, 2017) är upplysande och intressant i sammanhanget.
Vad skulle till syvende och sist i så fall vara en realistisk målsättning, mänskligt talat? ”Tecknet i skyn” är för alla enhetens ”imperativ” – förstått på ett sätt i den Katolska kyrkan och på ett annat i reformationskyrkorna. Inga enkla, svepande uttryck kan bevisligen motsvara ”Tecknet i skyn”, ”Förbundsbågen”, eller andra bilder av en enhet som inte finns fullt förverkligad. Ju mer förenklade utsagor, ju mer fjärran från sanningen!
Kan man undvika att komma direkt in på nattvardsfrågan (där känslan av gemenskap skulle få avgöra) eller kvinnoprästfrågan, eller för att ta den senaste tidens bibliskt mest kontroversiella fråga, den om det könsneutrala ”äktenskapet”, skulle större möjligheter erbjudas att reflektera över den kristna kyrkans ursprung och eskatologiska betydelse. En sådan ödmjuk reflektion kräver åtminstone att ”Luther vill tala med Kyrkan han lämnade”- inte bara ”protestera mot henne”. Men att tala är inte detsamma som att predika! Ekumenik är ju inte predikningar – inte heller jubileer!
Så länge en god diskussion förs finns det alltid hopp, men om strävandet efter gemenskap begränsar sig till vackra ord kan det öppna såret efter ”reformationen” inte läkas. Kanske medvetenheten om detta – och vårt gemensamma ansvar – är en god frukt av Lutheråret.
diakon Göran Fäldt
