Få barn naturligt i Sverige och onaturligt i Ryssland
Många kvinnor har rest från Sverige till Ryssland, uppenbarligen till och med under landets krig mot Ukraina, för att genomgå fertilitetsbehandling. Sjukvårdsministern avråder. Det går att få behandling i Sverige men hindren är många och tar tid. Danmark har sedan länge tagit emot ofrivilligt infertila men till höga personliga kostnader. Det ser ut som en tidens ironi att den ofrivilliga infertiliteten ökar i en befolkningsutveckling som visar på stort underskott av barn. En annan oönskad konsekvens är köp av surrogatmammor i andra länder.
Vi har uppenbarligen en ”kris i befruktningsfrågan” efter den tidigare ”Kris i befolkningsfrågan” (Alva Myrdal, 1935). Barnmorskan, och professor emerita på Karolinska, Ulla Waldenström, bloggar med frågan ”Varför vill man inte ha barn?”
Ett svar kan vara en ny inställning till sexuella handlingar, i och utanför äktenskapet, som skapar psykiskt emotionella problem (men tyvärr inte moraliska problem). Boken ”Vegetarianen” av senaste nobelpristagaren i litteratur, sydkoreanska Han Kang, beskriver bland annat sexualitetens återvändsgränd.
Vår avvisande inställning som katolska kristna till IVF (in vitrofertilisering) beror på två saker, den sexuella akten som reserverad mellan mannen och kvinnan i äktenskap och respekten för livets tillkomst från konceptionen till den naturliga döden.
Vårt svar på frågan om ofrivillig barnlöshet är att lägga allt i Guds händer och fortsätta leva tillsamman i kärlekens sakrament. Men vi har också fått en bättre insikt i den biologiska lagen som kan leda fram till ett föräldraskap och det är den nu väl kända ”ovulationsmetoden” eller ”ägglossningsmetoden” som blev känd genom makarna John och Evelyn Billings.
För katolska gifta är ”metoden” grund för den naturliga familjeplaneringen som ansluter sig etiskt till kyrkans undervisning i Pius XI:s och Paulus VI:s rundbrev om meningen med den mänskliga sexualiteten (Casti Connubii, 1930, och Humanae vitae, 1968).
Vad som kanske inte lika tydligt framkommit i diskussionerna om familjeplaneringen är att kunskapen om den naturliga fruktsamhetsperioden i varje fertil kvinnas månadsrytm har hjälpt många par att bli föräldrar, alltså inte i första hand för att undvika havandeskap.
Det intressanta i det historiska perspektivet är att västvärlden från början av 1960-talet såg det nya p-pillret som lösningen på både överbefolkningshotet och kvinnans självständighet i det sexuella samlivet med möjlighet att förhindra graviditet men att det kommunistiska Kina visade stort intresse för den naturliga familjeplaneringen. Billingsmetoden hade stor framgång i Kina, och också i Indien genom Moder Teresas små systrar som undervisade indiska kvinnor i NFP (naturlig familjeplanering).
Med den positiva bakgrundsbeskrivningen skulle vår sjukvårdsminister, som alltså avråder till synes infertila kvinnor att resa till Ryssland för att genomgå IVF (”provrörsbefruktning”), i stället främja forskning kring Billingsmetoden och låta utbilda barnmorskor i fördelarna med den naturliga familjeplaneringen med stora möjligheter att avhjälpa den ofrivilliga barnlösheten.
En annan, kanske inte oviktig fördel, är att ”ägglossningsmetoden” inte kostar många kvinnor de pengar som subventionerade p-piller ändå kostar. För samhället en vinst på alla plan, något som Kina upptäckte. Att Kina hade och har andra problem med sin familjepolitik är en annan sak. Ettbarnspolitiken har gett det kinesiska folket en mycket svårhanterlig befolkningsutveckling. (Boken ”Billingsmetoden för naturlig födelsekontroll” är utgiven på Norstedts Akademiska med förord av professor Erik Odeblad).
diakon Göran Fäldt
