juli 2019

Söndagsbetraktelse 28 juli 2019

Jesus, Du; sann Gud och sann människa, stannar på ett ställe för att be. Du blev människa för att be för oss. Du är bön. Bönen pågår ständigt i din kropp där Dina heliga sår talar mer än ord inför Fadern som kontemplerar sin perfekta avbild i Dig.Ditt lidande, Din korsfästelse var en bön. När Du åt och drack var det Din bön. Allt Du gjorde var för förhärligandet av Din Fader och själars frälsning.

Kortpredikan 27 juli 2019, Marta, Maria och Lasaros, Herrens vänner

Benediktinerna världen över firar idag alla de tre syskonen i Be­tania, Marta, Maria och Lasaros. De firas som Her­rens vänner. Jesus var mycket fäst vid de tre syskonen. Han behövde deras vänskap, ty han var verklig männi­ska. Men vänskap är ömsesi­dig. Därför blir Jesu vänskap med syskonen ock­så en bild för vad han vill dra in människan i, sitt förhållande till Fadern i Anden. Den mänskliga vänskapen fullbordas i den gudomliga.

Kortpredikan 26 juli 2019, Joakim och Anna, jungfru Marias föräldrar

Gud ingår förbund med sitt folk. "Jag är Herren, din Gud." Folket be­jakar förbundet och kan därmed säga: ’min Gud’.Förbundstexten innehåller bindande bud. Avsikten är att upprätta ett öm­sesidigt förbund, och skapa ordning där annars maktkamp, oordning och kaos tar över. Buden ger allt sin rätta plats i en åter­upprättad hel­het. Även om buden först är riktade till Israels folk är de samtidigt allmän­mänskliga. Förbundets Gud är den Gud som skapat allt.

Kortpredikan 25 juli 2019, S. Jakob, apostel

”Rådvill, men inte rådlös, slagen till marken men inte förlorad.” Aposteln Paulus beskriver existentiellt vad apostlarna Jakob och Jo­hannes ber om utan att ännu veta vad det kommer att kosta .De vet inte att de har sin skatt i lerkärl. De hör inte det för­mätna i sin mors frå­ga om att få de förnämsta platser­na. Framför allt kän­ner de ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende.

Kortpredikan 24 juli 2019

Redan femton dagar efter uttåget ur Egypten knotar folket. Att den hungrige ber om mat är ingen synd, men i folkets knotande finns något mera, en förebråelse och en förmäten tan­ke. Människan tror sig veta bättre än Gud om vad som är bra för henne. Därför säger Bene­dictus: ”Detta är vår främ­s­ta maning att bröderna skall leva utan att knota”.Gud ger folket vad det behöver, men på sina villkor, ”varje dag så mycket som behövs”.