Predikan 33 söndagen under året 2022

Mal 4: 1-2a; Ps 98: 5-9; 2 Thess 3: 7-12; Luk 21: 5-19

Kära bröder och systrar,

Tiderna har alltid varit fulla av allvarliga varningar, exempel på det hör vi idag både hos profeten Malaki, i brevet till församlingen i norra Grekland, Thessalonike, och i Lukas’ evangelium. På vilket sätt skulle de vara meningsfulla i vår tid nu och här?

Tiderna och samhällena går alltid igenom olika faser och ser olika ut. Politisk oro, livsmedelsförsörjning och frihetliga frågor finns alltid men på olika sätt. Om nu varningarna är desamma i biblisk tid och i nutiden måste det bero det på att människan som människa inte förändras särskilt mycket i sina svagheter och styrkor under tidens gång. Ur den synvinkeln är de bibliska varningarna alltså aktuella för oss, trots avstånden i tid och i kultur.

Vi behöver alltid vara vaksamma och göra rätt bedömningar som medlemmar i Kristi kyrka och i det samhälle vi lever i. Paulus säger i Thessalonike, ”Vi har hört att några av er lever utan ordning”. Han tycks syfta på människor som lever på andra när han säger ”Sådana människor förmanar vi i Herren Jesu namn att arbeta lugnt och stilla och äta sitt eget bröd” (3:12). Vi kan tycka att ett sådant bibliskt påstående som är både varning och tillrättavisning tål att lyssna på och ta till sig också i vår tid och vårt dagliga liv.

Jag vet inte vad ni kära bröder och systrar, kära vänner, uppfattar som vår tids allvarligaste problem. Jag skulle hålla med er om ni oroade er  för framtiden för den demokrati som vi trots allt ändå har och som fungerar. För mig, och för många, tror jag, är demokratin ett skydd mot olika former av maktmissbruk som manipulerar oss till passiv underkastelse. Vi vill visserligen vara varandras tjänare men inte utan tjänarens värdighet. Vi vill både respektera och vara respekterade. I en maktkultur är dessa grundprinciper som bortblåsta.

Som kristna vill vi ta ansvar för vårt liv i frihet och tjäna Gud och vår medmänniska. Skulle vi inte ha den friheten, skulle vi befinna oss i en både personlig och social kris.

Ser vi idag tecken på en sådan framtida utveckling? Jag tycker det själv, jag är inte rädd av mig, men vad vet jag om mig själv om jag utsätts för samma prövningar som folket i Jerusalem fick höra Jesus tala om? ”Allt detta som ni ser, det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner”, säger han (21:6).

Vem är då jag som människa om det händer mig och min familj? Är jag då fortfarande inte rädd av mig? Är jag då fortfarande lugn och trygg i Guds försyn?

Vem jag är kommer då att visa sig på riktigt. Jesus säger till folket: ”Detta måste först hända, men det är ännu inte slutet” (21:9). Vår Fru av Fatima talar också om slutet, om något ännu värre än kärnvapenkrig och mänsklighetens undergång på grund av synderna mot Gud och mot Guds ordning.

Är det något liknande vi väntar oss? Har vi i så fall samma fråga till vår Herre, som folket utanför templet, ”Mästare, när sker detta och vad blir tecknet på att det börjar?” (21:7).

Kära medkristna, tiden varnar oss alltid och Gud är med oss i sin barmhärtiga kärlek, så länge vi lever. Men prövningarna kan komma när vi är som minst förberedda. I prövningens stund är vi alla lika, om vi levde på profeten Malakis tid eller idag, med påve Franciskus som Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare.

Vi har tid att erkänna Guds yttersta makt och herravälde och förkasta de falska profeternas vilseledande löften och hotelser. Vårt enda försvar för vårt eget liv är att lita på Gud. Även om vi skulle bli förrådda och förföljda, skall vi inte vara rädda och gömma oss, ty ”Jesus skall ge oss ord och visdom som våra fiender inte kan stå emot eller vederlägga”(jfr 21:15), säger Han som är vår enda Mästare och Frälsare, Jesus Kristus, Faderns älskade Son. Amen.

                                                                                                         diakon Göran Fäldt