april 2025

Saliga de som inte har sett men ändå tror. Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. Kristi uppståndelse bekräftar att han var den han hade sagt sig vara. Det fanns täck­ning för orden. Döden beseg­ra­des, männi­skans hopp om ett helt och evigt liv når sin upp­fyll­else. De räddhåga­de lär­jungarna förvandlas. Det är uppståndelsen de förkunnar och vittnar om. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade upp­stått.” Deras frimo­di­ga uppträdande inför sina egna ledare och sedan inför denna världs mäk­tiga vore obe­griplig om inte något avgörande hade ägt rum.

En påves förkunnelse. Samtidigt som vi firar denna mässa firas begravningsmässan för vår påve Franciskus i Rom. Vem var denna påve, den förste jesuiten på Petri stol, som tog namn efter Guds lille fattige, den helige Franciskus av Assisi? När han av en journa­list fick frågan vem han var svarade han: ”Jag är en syn­dare på vilken Herren har låtit sin blick falla”. Till fångarna i ett stort fängelse fortsatte han: ”Jag har inte något mera att erbjuda er, men jag vill dela med er av vad jag har och vad jag älskar. Det är Jesus Kristus, Fa-derns barmhärtighet”. När han den 13 mars 2013 som nyvald påve träd­de fram på balkong­en ut mot Petersplatsen bad han folket att be för ho­nom. Vi har under hans 12-åriga pontifikat ofta hört den bönen. Det har, tror jag, för många förändrat bilden av påvens ämbete.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som de­ras Herre hade fått vittna inför för inte så länge sedan. Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter anstötliga i moderna öron: ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en”. Det är lätt att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag.