juni 2022

Paulus har nått fram till Rom och uppehåller sig där i två år, men Lukas be­rättar inte hur hans liv slutar. Andra källor vittnar om att han kom till Spanien, återkom till Rom och där led martyrdöden. Johannesevangeliet slutar lite gåtfullt. Sannolikt är det sista ka­pitlet ett se­nare tillägg för att besvara frågan hur det gick för Pet­rus. En grupp som stått Johan­nes nära skriver i hans namn. ”Vi vet att hans vittnes­börd är sant.”

Paulus tycks använda list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rät­ta”. Paulus vet att fariseer­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter dö­den, medan sadduke­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”.

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med för­nuf­tiga argument försvarade han tron och kyrkan mot ont förtal. Han vägrade fri­modigt att ”offra till gu­dar­na”, trots vetskap om att martyriet väntade. Han gjorde det med glädje. I Pauli avskedstal till de äldste i Efesos hör vi hur tron förs vidare till näs­­ta ge­neration. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha upp­sikt över – vara biskopar och herdar för – Guds försam­ling”.