Predikningar Ingmar Svanteson

Mose lag och dess fullbordan i Jesu lag. Mose lagar krävde rättfärdighet, vilket betyder att ge åt var och en det som tillkommer honom. Sanning, respekt för and­ras egen­dom och rykte, lön för utfört arbete, döma utan anseen­de till per­sonen. Inte bara i handling, utan också i hjärtat. Kompassen är den rätt fattade självkärleken: älska din nästa som dig själv.

Att bestå i prövningen. Fastetiden kan väcka olika reaktioner. Att höra om fasta och bot, kamp och strid kan hos några leda till en trött suck. Är inte livet svårt nog ändå? Andra har lite bätt­­­re min­ne. De vet att fastetiden ger kraft och glädje, även om det kan ta emot lite i början. Några är särskilt tacksamma just för denna tid på kyrkoåret. De vill få hjälp att ta ut kursen på nytt. Det hör till männi­skans gåtfulla storhet att hon mås­­­­te ut­öva ett visst våld på sig själv för att inte förlora den egna friheten. Fastetiden ger oss hjälp för att bestå i pröv­ning­en och beva­ra vår sanna värdighet.

”Följ mig!” Det står att Levi läm­nade allt och följde rösten. Han måste ha sett blicken hos den som uttalade orden. Vi hörde rösten och såg ljuset på askonsdagen. ’Nu är Fas­tans saliga tid, som låter ångerns strålar lysa; låt oss då i gemen­sam iver ta emot dessa strå­­­lar, låt oss frigjorda från ljumhet och lättja jubla i glädje.’

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasteöv­ning. Själv­­­­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knot­an­de gungar på samma strå. Den som hos andra vill ”lossa orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste först befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Ersätt egna tankar med Guds tankar. Hämta dem ur hans ord! ”Vi tänker Kristi tankar”.

Människan kan klaga över hur svårt det är att se klart och hitta rätt i livet, men när klarhet erbjuds, kan hon ändå ryg­­ga tillbaka. Det finns en förförisk lust i att förbli i dunkel och am­biva­lens, till och med i svaghet och sjukdom. Det är inte givet att hon ”vill” bli frisk. Det lockande är att människan får fort­sätta att kret­sa kring sig själv, trots att det är just detta som plågar.

Aposteln Jakob påminner om trons ABC. Det är skillnad mellan fres­tel­se och pröv­ning – även om det i bibeln uttrycks med sam­ma ord. Det är också skillnad mellan frestelse och synd. Gud frestar ingen. Frestelsen kommer från den onde och tänder män­niskans be­gär. Fäderna liknar begäret vid ett ”fnöske” som lätt fattar eld.

”Skatta er lyckliga, när ni utsätts för prövningar.” Det kan låta som uppmaning till självplåge­ri, men den är rea­listisk och den ger hopp. Den förutsätter tro. Tron att Herren styr och leder mitt och värl­dens liv. Också när allt tycks peka på och kännas som motsat­sen.

”Hon förmådde mest, ty hon älskade mest.” Så säger Gregorius den store om Scholastica, när hon med sin bön dragit ner ett skyfall från himlen, vilket tvingar hennes bror Be­­nedictus att fortsätta det andliga samtalet hela natten. Det finns en kraft i detta ”mera”, det som är bättre än till och med det goda.

Profeten Achia förkunnar domen över Salomo, som låtit sig för­föras till av­­gudadyrkan, trots att Gud två gånger hade varnat ho­nom. Profeten river sönder sin mantel i tolv styc­ken och ger Jerobeam tio av dem. Det är det blivande Israel. Endast Juda stam skall fö­ra löftet till David vidare. Den tolf­te, Le­vi stam, hade ju inget eget landområde.

Hur var det möjligt? Den vise Salomos liv slutar i förnedring. På gamla da­gar lät han sig för­le­das till avfall. För sina ”utländska kvinnor” byggde han al­tare åt avgudarna Kemos och Mo­lok. Bibeln kallar dem ”styggel­ser”. Han bröt mot det första bu­det. Det enade rike han fått i arv av David splittrades.