Predikningar Ingmar Svanteson

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­dé­en och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika bud­skapet. Redan från början är martyrernas blod kyrkans bästa ut­säde. Om Lukas berättar om denna ”utsida”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är involverad.

Ständigt ung på nytt – det osvikliga hoppet. Lukas berättar hur svårt lärjungarna hade att förstå att den korsfäste hade upp­stått – också när han stod mitt ibland dem. Både rädsla och glädje blockerar deras tro. Jesus visar på si­­na händer och fötter, men det tycks inte räcka. Han mås­te steg för steg öppna deras sin­nen så att de kan förstå skrifterna. Se att det som hände den påsken i Jerusalem är upp­fyllelsen av alla profetior under mer än tusen års historia med det utvalda folket.

”Med ens var de fram­me vid stranden.” Evange­listen Johannes ger denna information när lär­jungarna vill få Je­sus att stiga upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och hö­ga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kom­mer gåen­de på sjön. När de vill ta med honom i båten hän­der något. ”Med ens” är de framme vid resans mål. Evangelisten Johannes vill med stor sannolikhet med denna formulering säga nå­got mera än att bara göra en tids- och rumsmässig iakttagelse. And­ligt sett talar han om vad pås­ken be­ty­der. Pås­ken för­vandlar lär­jungarnas för­hållande till tiden och rum­met. Den som är för­enad med Je­sus är redan fram­me, ”med ens” är han vid må­let.

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, sä­ger han, och hänvisar till tidigare fanatiska upp­ror, som gått un­­der efter en tid. Kanske fick Saulus, som var upp­fostrad vid Ga­­maliels fötter, höra detta råd, men ha­de då knap­past för­stå­else för sin lä­ra­res maningar. Stora rådet, särskilt saddukeerna, styrs av ursin­ne över apostlar­nas vittnesbörd, medan farisén Gamaliel resonerar klokt och för­nuftigt: ”Om detta är männi­skors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Oftast tänker vi det eviga livet som något futuralt, något på andra sidan döden. För den fjärde evangelisten börjar det eviga livet redan här och nu. De yttersta tingen, dom, död och liv, avgöras redan här, i mötet med evangeliet.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häk­te. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”.

”De var ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.” Så beskriver Lukas den första kristna församlingen, frukten av Kristi uppstån­delse och av den helige Andes gåva. Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den he­lige Ande. ”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför An­den med vin­den som blåser vart den vill. Mänskliga ob­serva­tio­ner kan inte se varifrån den kom­­­mer eller vart den far.

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt underverk har skett genom Petrus och Johannes. De förbjuder de två apostlarna att tala mera ”i det nam­net”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar då de den prästerliga och teo­logiska auktoriteten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än ho­nom”. ”Tänk efter själva”. Det vanliga argumentet som apostlarna hänvisar till är Skrifterna. Men här hänvisar de också till något i människan, något i varje människa som inser att san­ning och rätt inte får manipuleras av män­niskor.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som de­ras Herre fick göra för inte så länge sedan. Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter exklusiva och anstötliga. ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en.” Det är lätt för kyrkan att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag, när den enda sanning som accepteras är att det inte finns nå­gon san­ning.

”Ni skall vittna om allt detta.” Samme Lukas som i sitt evangelium förmedlar denna befallning till lär­jungarna berättar i sitt andra verk, Apostlagärningarna, hur folket skoc­kades kring Petrus och Jo­han­nes, när dessa botat den lame mannen vid templets ingång. Pet­rus klargör vad det är som har hänt. Det är in­te ”vår kraft eller from­het som fick man­nen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.