Predikningar Göran Fäldt

Kära bröder och systrar, När Jesus en gång fick frågan varför hans lärjungar inte fastade som Johannes’ lärjungar gjorde, svarade Jesus: ”De fastar inte så länge de har Brudgummen hos sig”, men sedan, ”när Brudgummen inte är kvar hos dem, då fastar de”. Jesus sade också: ”Människan ska inte leva bara av bröd utan av varje ord som utgår från Guds mun”. Tiden efter påsken har för lärjungarna blivit en slags fastetid då de livnär sig på de ord Herren säger till dem. Det är när de tar emot det sanna ordet som underverken sker.

Kära bröder och systrar, Idag får vi fira det enastående ögonblicket då Ängeln Gabriel sänds av Gud att ställa sig inför den utvalda kvinnan och säga till henne att hon ska föda en son och att hon ska ge honom namnet Jesus. ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig!” (1:28). Den utvalda kvinnan är jungfru Maria. Allt som sker efter denna bebådelse förändrar människosläktets hela framtid och eviga frälsning. Vårt liv som kristna och troende är uppfyllt av denna hälsning och av det som sedan sker. Vi kan alla säga att hela vårt liv hänger på detta ängelns budskap, Marias bebådelse och hennes svar.

Kära bröder och systrar, Barmhärtighetens söndag den Andra Påsksöndagen är en dag under året då Guds barmhärtighet öppnar sina portar och låter förlåtelse för svåra synder strömma över alla djupt ångerfulla hjärtan. Vi får tro och lita på att Guds förlåtande barmhärtighet fullständigt saknar gränser. Det får oss att inse att våra onda gärningar, som av Guds rättvisa kan förlåtas om vi ångrar dem och erkänner vår skuld, bara överträffas av den gudomliga kärleken.

Idag får vi fira Herrens uppståndelse från de döda. Graven där han låg är tom och änglar visar platsen där kroppen legat. Maria Magdalena möter Herren på morgonen i närheten av graven. Hon verkar missta sig på person. Hon tror att det är en trädgårdsmästare. Hon ser alltså Jesus men tror inte. Petrus och Johannes tror inte heller på Uppståndelsen. Något händer: Jesus uttalar Maria Magdalenas namn, det har omedelbar effekt: hon tilltalar honom med igenkännande, ”Rabbouni”! Rösten har övertygat henne.

Mycket folk befann sig i Jerusalem för högtiden. Så snart de hörde att Jesus var på väg, tog de sig en annan väg för att hälsa honom, som Israels konung. När Jesus satte sig på åsnan, kom folket ihåg Skriftens ord: ”Frukta inte, dotter Sion. Se din konung kommer sittande på en ungåsna” (Joh 12:15). Jesus låter detta ske helt medvetet. Folket får hylla honom som man hyllar en konung. Fariseerna däremot såg sig återigen som förlorare i folkets ögon. De kunde bara konstatera att ”alla sprang efter” Jesus. ”Välsignat är vår fader Davids rike som nu kommer. Hosianna i höjden!” (Mk 11:9-10), ropade folket.

Kära bröder och systrar, S:t Josef hade det dubbla ansvaret för sin hustru Maria och Jesus. Vem kan tänka sig ett större ansvar? Ett för alla mer betydelsefullt ansvar? För Josef själv, när han förstod att det var hans egen Frälsare och Konung han vakade över och fostrade? Josef var Marias äkta man och Jesus hans fosterson. Han var en god och hederlig och from man. Han lyssnade till Gud och gjorde vad Gud befallde honom. I allt var han en trogen man och en god far. ”Med en faders hjärta har Josef älskat Jesus”, skrev påve Franciskus vid 150-årsfirandet av den dagen då Kyrkan tillkännagav att S:t Josef var den universella kyrkans skyddspatron.

Kära bröder och systrar, Vi kommer nog alltid hit tillsammans för att tacka Gud. Nu  tackar vi Gud särskilt genom vår fasta. Ingen av oss har upplevt exakt samma händelser att tacka för. Att tacka Gud är ändå en viktig del i att förbereda oss för det eviga livet. Det ska vi alltid komma ihåg. Livet, som sådant, har skänkts oss som gåva. Vem kan då vara otacksam? Vad Jesus gör är att alltid uppmana oss till heligheten. Men vad är egentligen helighet? Låt oss stanna upp en stund inför liknelsen om vetekornet som måste dö för att fortplanta sig och ge nytt liv.

Kära bröder och systrar, Psalmen mellan läsningen ur Andra Krönikeboken och brevet till de kristna i Efesos påminner oss om att vi är flyktingar på väg. Vi är alla är långt från vårt sanna hemland som är Himlen hos Gud. ”Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.” Det är den ständiga längtan hem som bor inom oss. Så illa är det väl ändå inte, kanske någon invänder: om vi inte alla har medborgarskapet så har vi ju i alla fall uppehållstillståndet. Jo, men visst, men det handlar bara om den fysiska och sociala tryggheten! Om vi är infödda i Norden, eritreaner, finländare, ukrainare, mexikaner eller greker, har vi ändå alla det gemensamt att vi är på väg. Vår hemort är inte bestämd, det är en öppen fråga. Vi är alla invandrare, liksom bofasta utlänningar, därför att det här landet inte är vårt verkliga hemland.

Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn, Hur skulle det vara om vi inte hemma i familjerna hade regler? Om några bara gjorde det de hade lust med? Nej, det är vi tacksamma för att vi håller på ordningen hemma. Ja, det är alla andra tacksamma för att jag verkligen tar ansvar för mig först och andra sen.

Kära bröder och systrar i Herren, Askonsdagen är viktig för oss eftersom det är inledningen till fastan. Vi hör uppmaningen i boken Joel: ”Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan” (Joel 2:12). Då frågar vi oss: denna gråt, denna klagan, denna kroppsliga fasta, har det något med vårt uppriktiga hjärta att göra? Om vi inte fastar, gråter och klagar, har vi inte varit uppriktiga i vår samvetsrannsakan? Är det detta som saknas oss, uppriktigheten i vår självuppfattning?