Predikningar Göran Fäldt

Kära medkristna, Det är en så underbar sak, något av så stor skönhet att vilja vara nära Gud och upptäcka att det är möjligt. Så många människor upplever glädje och framtidshopp under tiden kring den kristna påsken. Gud gör verkligen allting nytt. ”Han fyller oss med liv”, liv i överflöd. Överallt ser vi tacksamma hjärtan, ny vänskap med andra, glädjen att kunna bistå där det finns nöd och svårigheter. ”Kom och lyssna, alla som fruktar Gud, jag skall berätta vad Han gjort för mig” (Ps 66:16), ropade psalmisten, som vi hörde i responsoriet.

Kära medkristna, Vad händer inom en människa när hon för första gången får höra något om ”denne Jesus” som ska ha uppstått från de döda? Vi kanske inte upplever det själva och får veta det men andra gör det. Det sker hela tiden. Det står inte i media och det syns inte i statistiken. Men det händer hela tiden. Det är vi vittnen till. Det första stora som hände i Jerusalem var ”att antalet lärjungar steg kraftigt” (Apg 6:7) sedan Guds Ord vunnit spridning. Alla dessa har blivit ”ett heligt prästerskap som frambär andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus” (1 Pet 2:5), skriver S:t Petrus i sitt första brev.

Kära medkristna, Förstår vi vad Herren Jesus säger om sig själv i evangeliet idag? Den här fårfållan han talar om - vad är det? Det måste vi ta reda på. Fåren är folket, men inte vilket folk som helst. Det är Israel, Kyrkan, de troendes gemenskap. De som behöver en herde, någon som förstår vad de egentligen behöver för att leva och överleva. Det är den gode Herden. Han är ledaren.

Kära medkristna, Läsningarna idag den tredje söndagen i påsktiden kan styrka oss i vår tro och vår dagliga gärning. Petrus försvarar apostlarnas tro på Jesus som den efterlängtade Messias. Han låter profeterna från det Gamla förbundet komma till tals och de var respekterade. Men man lät sig inte påverkas. Eftersom israeliterna var hårdnackade vädjade Petrus till sina landsmän: ”Lyssna till mina ord!”

Kära bröder och systrar i Herren, Vackrare kan inte Kyrkan bekänna sin tro på Uppståndelsen än denna förlängning i en hel vecka av påsknattens jubelrop: ”Herren är uppstånden, ja Han är sannerligen uppstånden, alleluja, alleluja!” Den andra påsksöndagen kan också firas som Barmhärtighetens söndag. Och ropet som ljuder med den segrande och sköna stämman här på jorden, ”Jesus jag litar på Dig” är ett rop som är både mänskligt, manligt, kvinnligt, barnsligt och helkyrkligt!

Kära medkristna, Våra första bröder och systrar i tron på Herren Jesus Kristus den uppståndne, kom inte tillsammans för bön i sådana vackra rum som vi känner till och som enbart är reserverade för gemenskapen i Kristus. De möttes på gatorna och i hemmen, ibland i någon större villa som tillhörde någon känd neofyt. Ändå var kraften i tron så levande att den inte kunde stanna kvar på platsen där de bodde och levde utan måste ut, vidare till andra. Snart hade tusentals blivit döpta och konfirmerade. Vi märker i dessa dagar en liknande rörelse, bort från ateismen och relativismen och till en stark övertygelse att sanningen i den tidiga kyrkan har förkunnats av apostlarna och deras många ivriga och lyckliga medhjälpare.

Kära medkristna, Jesu tystnad, ödmjukhet, och till och med vänlighet mot andra, under lidandet är ett mönster för oss själva som vill vara Hans lärjungar. Han har suttit i templet och undervisat och man har låtit honom göra det. ”Var dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig. Nu vill ni gissla mig och föra mig till döden på korset”, säger han enligt antifonen i kvällsbönen inför Palmsöndagen.

”Ljusets barn bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning”, säger Aposteln i brevet till efesierna. Det är något vi alla kristna blir medvetna om under vandringen i livet. Även om vi är syndare finns ett ljus inom oss som blir synligt genom Kristus som är vårt Ljus. Det skulle inte bli synligt om vi inte hade prövningarna att övervinna genom tron, hoppet och kärleken.

Kära bröder och systrar, Gud visar oss vägen ”ur vår mänskliga vanmakt genom boten, bönen och barmhärtigheten”, ber Kyrkan denna tredje fastesöndag.  Ja, det är verkligen fastetidens ständigt återkommande uppmaning till hela Kyrkan att fatta mod och kraft ur Guds kärlek och eviga godhet. Vi har många utmaningar i dessa tider, både i världen och i Kyrkan. Det gäller bara att inte beklaga sig för mycket utan tänka efter, vad kan jag göra, vad kan vi göra?

Kära bröder och systrar, Jag gläder mig åt att få följa med pater Andrej till en församling där en av mina diakonbröder är i tjänst sedan många år. Kyrkan har vigt sammanlagt kanske 30 gifta män till ständiga diakoner. Vi har alla civila yrken eller har haft sådana tjänster. Diakon Martin och jag är också jämgamla. Han här i S:ta Birgittas katolska församling och jag i S:t Franciskus.