Den helige Franciskus

Om den helige Franciskus av Assisi liv

Barn- och ungdomsår

Sankt Franciskus föddes i Assisi i slutet av 1181 eller början av 1182, son till den rike köpmannen Petrus Bernardone och hans fru Pika. Han döptes med namnet Johannes, som ersattes med Francesco efter att hans far återvänt från en handelsresa till Frankrike.

Han fick sin första religiösa formation av en mycket from mor. Helgonet lärde sig läsa och skriva på församlingsskolan i S:t George i Assisi och kompletterade sedan sin blygsamma utbildning med lite mer av räknelära, poesi, heroiska legender och riddarlitteratur. Franciskus var intelligent och skärpt och hade ett gott minne som senare genom studier och meditation skulle ge honom en djupare religiös kultur.

Franciskus’ far utsträckte med tiden sitt handelsområde fram till gränsen för området kring Assisi. Det var typiskt för förhållandena i det italienska samhället under den här tiden. Det civila och politiska samhället var på uppåtgång och välstånd och frihet eftersträvades generellt. Man ville gärna förvärva adelstitlar och mäta sig med de rikare familjerna som i själva verket härskade över de många små och fattiga i samhället.  Den rikligt begåvade och intelligente Franciskus hade mycket väl kunnat ägna sig åt entreprenörskap och prövade också på det personligen under de första tjugofem åren av sitt liv ”i världen” (1182-1205). Han kände till vilka vägar som erbjöd sig för att komma upp sig i samhället och bli framgångsrik.  

Vid 14 års ålder fick han uppgiften att praktiskt sköta ett handelsföretag i faderns affär (ca 1196). Han drev rörelsen försiktigt för inkomsternas skull men gjorde också rundhänt av med mycket pengar. Som handelsfirmans ansvarige var han definitivt inte särskilt framgångsrik. Den förstfödde sonen i familjen (han hade bara en yngre bror, Angel), såg sig själv som kung under alla festligheter och blev känd som kungen av Assisi ungdom. Han förvaltade slösaktigt faderns förmögenhet, klädde sig på ett säreget och utmanande sätt, deltog i lekar och sång på kvällarna och hade möten med sina vänner. Föräldrarna såg emellertid på hans furstliga utgifter och vanor med överseende. Han hade flera naturliga och moraliskt goda egenskaper, han talade och uppträdde med värdighet och var givmild mot fattiga. Det var tack vare sin karaktäristiska moraliska rättfärdighet som han var omtyckt och beundrades mycket, framför allt av sin mor och vännerna närmast honom.

Franciskus var en levande observatör men inte aktivt engagerad i att vinna medborgerliga friheter i kampen mot den kejserliga lydherren i staden Spoleto (1198). Som tjugoårig ung man deltog han däremot aktivt i Assisis småstatskrig mot Perugia (november 1202). Som en följd av nederlaget togs Franciskus till fånga och det var i den för honom ovana situationen hans inre förvandling började. När han frisläppts efter ett år och gått igenom en lång tids sjukdom (1204), började han se på världen omkring sig på ett annat sätt - det hela verkade konstigt och annorlunda för honom.

Den inre förvandlingen

Efter en tid återhämtade han sig dock och fascinerades av nya drömmar om ära. Han bestämde sig för att åka till Apulien för att få den eftertraktade riddartiteln (1205). Franciskus resa avbröts emellertid i Spoleto där Herren själv inbjöd honom i sömnen att följa en ädlare herre. Franciskus hörde då i en dröm orden: ”Vem är bättre att tjäna, Herren eller hans tjänare?” Han insåg då att den kvantitet han strävade efter inte var den kvantitet han var menad att uppnå.

Med det profetiska i att han skulle bli en stor furste återvände han till Assisi. Snart drog han sig tillbaka från vänners sällskap och tillbringade tid i långa böner i en ensam grotta. Han övervinner sin extrema avsky mot spetälskan och lägger märke till de drabbade på samma sätt som barn till en Fader. En vanlig plats för hans böner är kyrkan San Damiano, där han tillbringar större delen av sin tid. Det var i denna kyrka som rösten från krucifixet ovanför altaret befallde honom att bygga upp kyrkan som höll på att falla sönder. Franciskus drog sig tillbaka från det offentliga livet under en tid till S:t Damianus och satte sig själv under kyrkans beskydd som oblat. När han förstod syftet med sin kallelse, avstod han all sin egendom som han hade ärvt av sin far inför biskopen av Assisi, Gwidon. Det som då skedde är ögonblicket för Franciskus full omvändelse som de första levnadstecknarna kommer att beskriva i detalj (de första månaderna av 1206).

Livet i botgörelse

Klädd i en fattig tunika i form av ett kors utropade han sig själv till den store konungens härold och levde ett bot- och eremitliv i två år. Han ägnade sig åt böner och tjänandet, bland annat under en kort tid i ett benediktinerkloster (S:t Verecondo i Villingegno, Gubbio). Genom att bokstavligen acceptera korsfästelsen som det främsta sättet att leva engagerade han sig ivrigt i den materiella återuppbyggnaden av tre kyrkor i Assisi-området: S:t Damiano, S:t Pietro della Spina och S:ta Maria degli Angeli, känd som Portiuncula. Under denna period hade Franciskus en andlig närvaro i hela Assisi.

Han fick en del att känna avsmak och fyllde flera andra, som hela tiden väntade på någon ny gudomlig upplysning han fått kort efter den sista restaureringen av kyrkan, med stor häpnad. Medan han var i Portiuncula hörde han evangeliet om apostlarnas utsändning och om deras fattigdom (omkring den 24 februari 1208). Efter mässan bad han prästen att förklara detta avsnitt. I dess ljus uppfattade han med glädje sin egen kallelse och mission. Efter att bokstavligen tagit intryck av Kristi befallning tog han omedelbart på sig ett annat plagg. Det var en tunika i form av ett kors, bunden med ett vitt rep. Med tillstånd av biskopen började han sin mission i den enkla dräkten med det vita repet.

Ordens grundas

Hans inställning inspirerade många människor att reflektera över livets möjligheter. Han får sällskap av två respekterade Assisisbor i den rike adelsmannen Bernard av Quintavalle och i juristen Petrus Catani (16 april 1208). Samma år fick de sällskap av en ung man av familjen Guda från plebejernas samhällsklass (23 april) och åtta andra följeslagare. Gruppen, på sitt sätt för gemensamt och apostoliskt liv, godkändes året därpå (1209) av påven Innocentius III. Den första orden av Mindrebröderna (franciskaner minores) grundades.

Under den här tiden inledde Franciskus ett långvarigt, kringvandrande apostolat bland vanligt folk med inriktning på botgöring och helande. Han hade då av påven fått muntligt godkännande av den första levnadsregeln och tillåtelse att fritt förkunna den personliga botgöringen och tala om andras vilja till omvändelse.  Han var utrustad med alla av Gud ingjutna karismatiska gåvor och hade stöd av kyrklig auktoritet. Han inledde alla predikningar med en fridshälsning: ”Må Herren ge er frid.”  

Hans enkla, ivriga och nyfikna ord påminde ofta om Skaparen och hans bud, om rättvisan och Guds nåd för alla. Ett mycket karakteristiskt drag i den franciskanska predikan som upprepas mycket ofta i hans skrifter är en mycket djup respekt för alla präster, präster som begått allvarliga synder inte bortglömda, och för värdigheten i deras vigning och för vördnaden för Kyrkan.

Han lärde också ut respekt och vördnad för alla, för de rika och herrarna, tjänstefolket och de fattiga, för de goda och dåliga. Med apostolisk auktoritet talade han till alla med modiga och uppriktiga ord och predikade sanningen utan utsmyckningar som smilfinkarna brukar göra. Även kända välutbildade med högt anseende i samhället lyssnade på honom med gudsfruktans dygd. Prästerskapet, ordensfolket och lekmännen kom för att lyssna på honom. De såg i den nye evangelisten nästan en man från en annan värld, ett nytt ljus som sänts från himlen till jorden för att upplysa sinnena och återföra allt till det som hör Gud till.

Missionsexpeditionerna

Så blev det att Franciskus i själva verket var på resande fot i mer än femton år från 1208 till 1224 och då till största delen i Italien. Han gjorde full av sin missionsiver i en tid av mångas martyrdöd bland saracenerna två långa resor utanför Italien, en till Syrien 1212 och kort därefter till Frankrike och Spanien till Marocko (1214). Han kom också en första gång till Dalmatiens kust på grund av en storm och tvingades en andra gång återvända till Italien från Spanien på grund av sjukdom.  

Efter att ha sänt ut sina ordensbröder under ledning av Broder Elia till provinserna Syrien och Palestina (1217) och de fem första martyrmissionärerna till Marocko (1219), begav sig Franciskus sjövägen iväg den 24 juni 1219 till Mellanöstern och kom fram inför sultanen av Egypten, Melek-el-Kamel, som välkomnade honom och lyssnade på honom. Helgonet lyckades inte omvända sultanen eller själv dö martyrdöden men med sin bedrift gav Franciskus kristendomen ett exempel på ett första, fredliga och apostoliska möte med saracenerna. Det blev då samtidigt möjligt för de första missionärsbröderna att komma till Afrika och österlandet. Det skulle bli början till en betydande historia av katolsk mission ute i världen.

 

På sin väg tillbaka till Italien (1220) återupptog Franciskus Ordets apostolat enligt den gudomliga försynen för den nya ordensgemenskapen. Året därpå gick han med på de önskningar han länge uttryckt på olika ställen och gav individuella och sociala föreskrifter för det kristna livet för de lekmän som lever i världen men som ville följa hans undervisning i evangeliets anda. Så började i Florens och Poggibonsi 1221 Franciskus’ tredje order för botgörare, eller tertiarerna som de kom att kallas, alltså den tredje orden. Det var ett eget brödraskap skilt från andra mindre grupper för botgöring i gemenskap under den här tiden.

För att för folket på ett mer verklighetstroget och talande sätt framställa julens mysterium ville den helige med påvens särskilda tillstånd fira Herrens födelsefest på natten den 24 december 1223 inför en stor skara människor. Det var vid en grotta i Greccio, nära ett slott i Rehndalen. Han ville också tjänstgöra som diakon vid den högtidliga mässan som firades framför den livliga och levande scenen av födelsestallet i Betlehem som han byggt upp. Franciskus var vigd till diakon men eftersträvade i ödmjukhet inte kallelse till prästadömet.

Franciskus får stigmata

Efter att ha återvänt från österlandet gav den redan sjuke helige mannen den nya orden en levnadsregel med hjälp av Broder Elia av Assisi (1227) som var kyrkoherde och den slutgiltiga regeln (29 november 1223). Han kom sedan att gå vidare till den sista perioden av sitt liv då han oftare upplevde högre andliga höjder och strävade efter en mer total personlig delaktighet i Kristi liv och likhet med den Korsfäste.

Franciskus får stigmata

 

Sommaren 1224 drog han sig med sådana andliga erfarenheter tillbaka till Alvernusberget där han tillbringade all sin tid i bön, meditationer och fasta. När man närmade sig firandet av Korsets upphöjelse (14 september), uppenbarade sig Kristus själv för honom på ett kors som bars av bevingade och brinnande serafer. I samma ögonblick kunde han se märkena av Herrens lidande inpräntade på sin egen kropp som levande stigmata. Det var öppna och blödande sår men som kroppsliga naglar med långa och böjda blad på händerna och fötterna och i sidan.

Från Alvernusberget återvände den helige mannen till Assisi som en levande bild av den korsfäste Jesus. Han tillbringade de två sista åren av sitt liv i kroniska plågor inte minst på grund av en allvarlig ögonsjukdom han drabbats av i Mellanöstern. Genom att ödmjukt ge efter för vad ordens beskyddare, kardinalen Hugolin, starkt förordade, underkastade sig helgonet en med tidens medicinska kunskaper smärtsam ögonoperation av läkare vid det påvliga hovet i Rieti (1225). Ingreppet gav dock inte det önskade resultatet; efter att ha överlevt en livshotande kris i april följande år (1226) tog sig Franciskus långsamt och i etapper till Assisi genom de båda städerna Siena och Cortona. Han bodde först i biskopens av Assisi palats.

S:t Franciskus’ död

I slutet av september förflyttades han till Portiuncula. Han slutade sitt liv här lördagskvällen den 3 oktober 1226, vid en ålder av omkring 45 år. Nästa dag på söndagsmorgonen bar prästerskapet och folket hans kropp i en högtidlig procession till S:t Georgekyrkan innanför stadsmuren. Den förvarades här i ungefär fyra år till och med under helgonförklaringen den 16 juli 1228. Sedan överfördes kroppen till Rajskiekullen den 25 maj 1230, till den då nya och magnifika basilikan S:t Franciskus, som uppfördes i enlighet med  Gregorius IX:s testamente och tack vare frukterna av Broder Elias’ arbete för den heliga graven.

S:t Franciskus’ död

 

Basilikan är den första helgedomen för Franciskus’ tillbedjan av Gud och för hans förhärligande av Gud på jorden. Tillsammans med det intilliggande gudfruktiga klostret förklarades basilikan vara huvud och moder för hela Mindrebrödernas (minores) orden (Gregorius IX, 22 april 1230). Den vårdas nu av Gråbröderna, eller konventualerna, som för att upprätthålla respekten för de historiska och universella värdena och för det unika i helgonets livshistoria också tagit på sig ansvaret för det yttre utseendet i hela det monumentala komplexet. De har också genom sitt arbete bidragit med värdefulla verk i den italienska konstens tradition.