Predikningar Thomas Idergard

”Inbjuden och sänd”. Kära systrar och bröder i Kristus, Dagens läsningar påminner oss om att vi som kristna både är inbjudna att få del av en enorm rikedom, och sända med uppgiften att dela den med så många vi kan. Liksom att kärleken, viljan av den andres bästa, binder ihop dessa båda företeelser. Vår andra läsning idag är hämtad från Aposteln Paulus brev till Efesierna. Detta brev är skrivet som en undervisning för nydöpta, om ”sigillet”, som vi hörde att dopet ger; dvs en själslig märkning av tillhörighet till Jesus Kristus och delaktighet i hans död och uppståndelse, som andel av ett stort och ofattbart arv.

”'Tolka tidens tecken' och 'söka Gud i allt’ betyder motsatsen till vad många tror”. Kära systrar och bröder i Kristus, Andra Vatikankonciliet har beskrivit kallelsen till Kristus efterföljd som en profetisk uppgift av ”ett levande vittnesbörd om Honom”, för vilket vi rätt måste förstå ”tidens tecken”. Det här missuppfattas besvärande ofta som att det, som just nu är på modet skulle tala om vad vi ska tro. En likartad missuppfattning omger uppmaningen från Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, om att ”söka och finna Gud i allt”, som alltför många tror betyder att Gud aktivt sympatiserar med allt vi gör.

”Be inte om bättre förmåga - be om en starkare tro". Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens evangelium hör vi berättas om två olika mirakel av Jesus. De är inte bara sammanbundna kronologiskt utan också, och främst, tematiskt. Båda visar på Jesus totala makt över fysisk sjukdom, ja, t o m död, som bekräftelse av hans gudomlighet, av att han inte är en i raden av profeter eller goda förebilder, utan Gud, den som har skapat allt ur intet och därför har makt över allt, fullständigt närvarande i en människa. Jesus Kristus talar den fulla sanningen om Gud och om människan. Bara den kristna tron visar därför vägen till evigt liv.

"Katolska kyrkan behöver inga reformer - bara en enda reform". Kära systrar och bröder i Kristus, Att tro har två komponenter. Den första är tillit, att tro, i meningen lita, på någon. Den andra är det man tror på, dvs vad man håller för sant. I kristendomen är dessa helt sammanflätade: Vi litar på att Jesus Kristus kan föra oss till evig gemenskap med Gud, bortom synd och död, eftersom vi håller det för sant, vad de första ögonvittnena och Kyrkan påstått från första början, nämligen att Jesus inte är en vanlig människa utan Guds son, Gud själv inkarnerad, sann Gud och sann människa.

I Guds rike råder inte våra skiftande åsikter. Kära systrar och bröder i Kristus, Ett centralt begrepp i Jesus förkunnelse är ”Guds rike”. Det grekiska ord som evangeliernas originaltexter använder, ”basileia”, betyder emellertid inte bara ”rike”, utan ordagrant faktiskt ”kungarike”. Jesus talar alltså om en monarki. Men vad menar han med det? För att kunna förstå vad bibliska ord säger till oss idag, måste vi förstå vad de innebar när de talades och skrevs, dvs vad avsändaren konkret refererade till och därmed vad de som lyssnade förstod. Låt oss just med ”kungarike” göra experimentet att det skulle vara tvärtom, dvs att vår uppfattning om ord idag skulle avgöra tolkningen.

Var ett offer! Kära systrar och bröder i Kristus, I centrum för dagens högtid står den Heliga Eukaristin, som Andra Vatikankonciliet, det världsvida kyrkomötet på 1960-talet, kallar ”det kristna livets källa och höjdpunkt”. Det ser vi, när vi förstår Eukaristin både som en måltid och ett offer, och hur de båda aspekterna hänger ihop. ”Offer” är ett ord som inte låter så bra i vår kultur som ständigt understryker att man ska ”ta för sig”. Men den gudomliga kärlek och det gudomliga liv som Eukaristin bär till världen, börjar och slutar med Jesus offer.

Sanningens Ande lever och talar genom bud och hierarki. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens evangelieläsning talar Jesus om den Helige Ande som ”sanningens ande” som ”vittnar om” honom och ska ”vägleda … med hela sanningen”. Jesus identifierar genom alla evangelier tydligt sin sändning med sanningen. Så vad är då sanning? som Pilatus, den maktbevarande pragmatismens mest kände företrädare, frågade.

Kristen tro ska förändra världen – inte förändras av världen. Kära systrar och bröder i Kristus, Dagens evangelieläsning är ett utdrag ur det som kallas Jesus översteprästerliga förbön, dvs det tal han håller till apostlarna vid den sista nattvarden. Vi hör ett budskap som verkar på två olika, men helt sammanhängande och sammanfogade, nivåer. Den ena nivån gäller apostlarna och det ämbete Jesus insätter dem i. När Jesus ber om deras helgelse, att Fadern särskilt avskiljer dem för tjänst åt sig, använder han samma språk som i vigningen av det Gamla förbundets offerpräster i templet.

Kära systrar och bröder i Kristus, Tiden mellan sin uppståndelse och himmelsfärd har Jesus använt till att etablera sin Kyrka och instruera dess första biskopar, dvs apostlarna, i den tro som de ska bevara och föra ut i världen, ”till jordens yttersta gräns”, som Jesus själv uttryckte det i första läsningen ur Apostlagärningarna. Hans närvaro i världen fr o m nu är just genom Kyrkan, den trosgemenskap som vittnar och ger delaktighet i det gudomliga livet, och som bara om tio dagar, dvs vid Pingsten, ska få det hon slutligen behöver för att alltid kunna bära denna närvaro; den Helige Ande.

Kära systrar och bröder i Kristus, De viktigaste orden i dagens evangelium är ”glädje”, ”bud” och ”kärlek”. ”Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er”, och ”Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek”, som vi just hörde Jesus säga. Låt oss börja med ”glädje” och ”bud”. Vi kanske inte naturligt sätter dem intill varandra. Vanligtvis associerar vi ”bud” med att fullfölja plikter och utöva ansvar, snarare än med direkt, sprudlande ”glädje”. Men när den Helige Thomas av Aquino, Kyrkans kanske störste teolog och filosof, på 1200-talet skriver om mänskligt beteende, börjar han med glädje, lycka, och frågar vad som är glädjens och lyckans sanna natur.