Predikningar Thomas Idergard

Kära systrar och bröder i Kristus, ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Källan till kunskap om Guds verklighet är tillit. Från kvinnorna vid den tomma graven fram till den som förmedlade tron till just dig och mig, går en 2000-årig kedja av bekännelse av Jesus Kristus, i obruten tillit: ”Min Herre och min Gud.”

Kära systrar och bröder i Kristus, När människor påstår att ”ljuset kommer att segra över mörkret” som en allmän utsaga, är det tyvärr inte sant, i meningen att det skulle finnas någon ”lag” i vår naturliga värld om att allt alltid slutar gott. Med vår ”naturliga” blick ser vi det som syns. Och det räcker ju att studera lite historia eller följa en nyhetssändning, i synnerhet denna Påsk, för att bli nedslagen. Med naturliga ögon var det på samma sätt med Jesus död. En i raden av grymma, romerska avrättningar. Nära och kära till offret som upplevde det som nära och kära till avlidna alltid upplever: att en del av deras universum rivits sönder.

Dagens evangelium berättar om Jesus sista mirakel på väg till Jerusalem och sitt lidande, sin död och sin uppståndelse: hur han uppväcker sin vän Lasaros, som varit begravd i fyra dagar, från döden. Om Jesus mirakel bara vore symboler (för vad?) skulle de inte säga oss ngt mer existentiellt väsentligt än vad t ex seriebjörnen Bamse gör. Men just för att de har ägt rum har de betydelse i alla tider. Ur berättelsen om Lasaros vill jag nämna två särskilda betydelser som talar direkt till oss i allt som vi just nu upplever.

Om man ska visa EN bild av Kyrkan, är det en bild av Jungfru Maria: älskad, utvald och förberedd av Gud för att få erbjudandet att föda hans Son in i världen; med ett ja som gör detta möjligt, byggt på en tro, i meningen tillit till Gud, som hjälps och stärks av förnuftets kritiska frågor - ett ja uttalat i sann frihet, dvs när en människa ordnar allt i sitt liv för att Guds vilja ska kunna ske. Utan reservationer eller säkrande. Så ska Kyrkan, och varje kristen, verka i världen, för dess frälsning.

Idag blir den liturgiska färgen rosa, vilket är en uppblandning av Fastans violetta färg med högtidernas vitt. Söndagen vill peka framåt. Vi är fortfarande på vandring längs botens väg men påminns om den glädje som väntar vid vägens slut, målet för all uppoffring: Påsken och uppståndelsen. Glädje är det också för den blinde tiggaren i dagens evangelium som Jesus ger synen åter. Jesus mirakel är sanna historiska händelser som bekräftar att Jesus är Messias, Guds utvalde, utifrån det Gamla förbundets stora profetior om just helande mirakel som det synliga tecknet på Messias ankomst. Men miraklen innehåller därutöver också ett symboliskt budskap.

Den Heliga Mässans kollektbön idag beskriver mkt väl vår benägenhet i denna Fastetid i coronavirusets skugga, liksom vårt enda möjliga, existentiellt verkande, svar: ”Gud, ursprung till all kärlek, upphov till allt gott, du visar oss botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänskliga vanmakt.”

Hur hänger berättelsen i dagens evangelium, den om Kristi förklaring och som ju har en egen högtid i augusti, ihop med Fastan? Via den första läsningen förstår vi att omvandlingen av Jesus på berget markerar uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham att det fulla återupprättandet av människans gemenskap med Gud en dag ska komma till hela världen från en ättling till Abraham, dvs en utvald av det som ska bli Israels folk - Jesus från Nasaret, Gud som blivit människa i detta folk.

Dagens läsningar rör den kristna trons förhållande till Moses Lag, Guds uppenbarelse för det judiska folket. Vi hör i evangeliet Jesus Kristus själv säga att han kommit inte för att upphäva utan för att uppfylla den. I Bergspredikan, som dagens evangelieläsning är tagen ur, skärper Jesus dessutom budordens innebörd på tre områden - vrede, sexualmoral och personligt rättfärdigande.

I dagens evangelium, som är en del av inledningen till Jesus bergspredikan, talar Jesus om att vi som följer honom absolut inte ska sträva efter att vara som alla andra. Eftersom nåden, Guds frivilliga gåva av sig själv, tillför till skapelsen ngt den inte har av egen kraft (som bara skulle finnas inuti oss att ”plocka fram”) och som den inte kan prestera sig till - dvs gemenskap med Gud - behöver den ta fäste ngn stans för att kunna verka i världen och spridas där. När vi öppnar oss för Guds nåd - konkret genom att i ödmjukhet och lydnad ta emot Kyrkans oföränderliga lära eller Herren själv i ngt av Kyrkans sju sakrament - blir vi till fästpunkter genom vilka nåden kan ges vidare åt andra.

Kära systrar och bröder i Kristus, För antikens judendom var Jerusalems tempel världens viktigaste plats. Där bodde Herren mitt i sin skapelse, där kunde människor möta Gud och återupprättas i tjänsten för hans vilja. Templets liturgi uttryckte hoppet om att Israels folk skulle bära Guds ljus till alla världens folk för att Gud skulle etablera sitt eviga rike av fred och rättvisa, med början i den här skapelsen och slutligen fullkomnad i en ny.