Predikningar Thomas Idergard

Bristande personlig syndamedvetenhet är största hindret för frälsningen. Kära systrar och bröder i Kristus, Den här söndagen kallar vi katoliker både för ”Palmsöndagen”, manifesterad av välsignelsen av palmkvistarna, och ”Passionssöndagen”, manifesterad av evangeliet med passionsberättelsen. Och det hör ihop: som inledning till Stilla veckan bekänner vi att Kristus kungliga triumf är förenad med, ja, förutsätter, hans lidande och död.

Jesus varning för två diken. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens evangelium hörde vi Jesus mest kända och mest omtyckta liknelse. Uttrycket ”kärt barn har många namn” gäller för denna liknelse eftersom den ger flera olika beskrivningar av Gud och av oss. Liknelsens mest kända namn är ”liknelsen om den förlorade sonen” eftersom den först handlar om Israels folk, till vilket Gud har en relation som en far till en son. Gud utväljer det, räddar det, för det till ett utlovat land som vi hörde i dagens första läsning ur Josuas bok, formar det, ”uppfostrar” det andligt och särskiljer det för att vara ett ljus för alla jordens folk, vittne för sanningen.

”Min botgöring..? När det pågår krig runt knuten… och Putin är väl en större syndare än jag..?” Kära systrar och bröder i Kristus, Det kan verkligen kännas ”futtigt” att tänka på egna faste- och botgöringsbekymmer, när världen bokstavligen står i brand runt knuten; att kämpa med en egen omvändelse i det lilla, som att t ex sluta irritera sig på grannen, när politiska och militära ledare begår grova synder, därtill brott, öppet inför hela världen, utan vilja till omvändelse.

Motbilden till tidens ytlighet visar på hemligheten med sann lycka. Precis som kroppen och musklerna behöver träning för att kunna utföra sina uppgifter i våra liv, behöver också vår ande, det i oss som är öppet för Gud, tränas för att bli bättre på sin uppgift: att uppfatta hur Gud söker oss och vår gemenskap, och kunna svara honom. Fastetiden, som inleds idag, är, kan man säga, vårt andliga träningsläger. Och precis som med annan träning avgörs resultatet ganska mycket av vår inställning.

Att påpeka synd är inte att döma utan en kärlekshandling. Kära systrar och bröder i Kristus, Tidigt i det som brukar kallas för Guds frälsningshistoria med människan sluter Gud ett förbund med det judiska folket. Folket, ett väldigt litet och på värdsscenen obetydligt jämfört med Antikens omliggande s k högkulturer, väljer Gud ut för den tro som folkets urfäder, patriarkerna, hade. Först och främst Abraham. Förbundets syfte är att göra Israel till ett heligt folk, dvs avskilt helt av och för Gud för att vittna om Gud till andra folk.

Det är inte planeten utan vi som behöver räddas – och därigenom planeten. Kära systrar och bröder i Kristus, Vi hörde just evangelisten Lukas återge Jesus första stora tal, hans predikan på slätten, det som hos Matteus kallas Bergspredikan. Jesus har med stor sannolikhet upprepat den på flera ställen eftersom den innehåller en mycket central sanning som det Nya förbundet uppenbarar: att vara ”salig” – på evangeliets originalspråk, grekiska, ”makários” och latin ”beatus” – dvs fullt välsignad, helt helgad åt Gud, är inte så mycket ett inomvärldsligt tillstånd av lycka som ett eskatoliskt, dvs förverkligat först bortom detta, i himlen.

Att göra det Jesus gör hela tiden är enda vägen till lycka. Kära systrar och bröder i Kristus, För antikens judiskt troende var templet i Jerusalem världens viktigaste plats. Ett slags mikrokosmos med Herren boende i dess mitt, där människan upprättades och styrktes i tjänsten för hans vilja. Templets liturgi uttryckte visionen och hoppet om att Israels folk, genom att ha utvalts av Gud, skulle bära Guds ljus till alla världens folk, så att Gud slutligen kunde samla mänskligheten, skingrad av synd och splittring, i ett evigt rike av fred och rättvisa, med början i den här skapelsen och en dag fullkomnad i en ny.

Liturgin är ”hans stund”: inget som vi gör utan något som Gud gör med oss. Kära systrar och bröder i Kristus, Bröllop och vin är de gemensamma nämnarna mellan vår första läsning ur profeten Jesajas bok och dagens evangelium. I Bibelns värld, liksom i ganska många andra världar frestas man tillägga, är de båda nära sammankopplade. Vinet, den klassiska sinnebilden av fest, används i Bibeln som symbol för glädjen i det eviga, himmelska gästabud som Gud, enligt ett gammalt, judiskt, profetiskt uttryck, ska hålla med alla folk.

Förpliktelserna visar vår frihet. Kära systrar och bröder i Kristus, I Julens högtid välkomnade vi ”Gud med oss”. Med Jesus dop får vi en första blick för hur Gud, genom att bli människa, är med oss. Jesus dop var inget medvetandegörande av en slumrande kallelse. Ingenstans i någon av uppenbarelsens källor, Skriften eller Traditionen, finns något stöd för det. Dopet markerar början på Jesus offentliga verksamhet. Men i hans väg från tillblivelse och födelse, via vistelsen i templet som tolvåring till hans offentliga förkunnelse, mirakel, död och uppståndelse, finns en inre enhet utan brott.

Mellan strid och skördetid. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens evangelium undervisar den tolvårige Jesus oss om vårt medlemskap i två familjer, liksom hur de sammanstrålar i hans person. Som människa blev Guds Son del av en naturlig, mänsklig familj; den Heliga familjen. I sitt gudomliga väsen är han en del av den övernaturliga, gudomliga familjen; den Heliga Treenigheten. Med sitt svar på Jungfru Marias förebråelse säger Jesus att de därför borde ha vetat var de skulle finna honom. För oss som måste jobba en del på vår helighet, finns det något hoppfullt i att inte ens Jungfru Maria, befriad från arvsyndens läggning att se till sig själv först, alltid var omedelbart medveten om innebörden i Guds handlande.