Predikningar

Vi går in i Stilla veckan. Det är universums Stora vecka, där all mänsklig ondska drab­bar Jesus, men själv besegras. Under denna vecka förvandlas maktba­lan­sen i tillvaron. Kyr­kans litur­gi vittnar om det redan när Jesus rider in i Jerusalem. Låt oss be om öppnade ögon så att vi kan hylla mäns­k­lighetens sanne Herre och gå i tjänst hos den sanne Ko­nung­en.

Översteprästen Kajafas ”talar inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka den gudomliga pla­nen. Och inte bara uttrycka. Kaja­fas blir red­ska­pet för att planen ge­nomförs. ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Benediktiner världen över firar idag den helige Bene­dic­tus´ himmelska födelse­dag, hans övergång, lat. tran­si­tus, hans påsk, till den fulla och him­melska verk­ligheten. När Benedictus förstod att dö­den nalkades, lät han sig föras till kyr­kan där han tog emot den heliga kommunio­nen. Med lyfta händer, stödd av si­na brö­der, över­lämnade han sin ande. Den bilden talar om uppbrott och rörelse. Annars är det ju sta­bi­litet som kännetecknar det benediktinska livet. Vi har byggt ett hus och visar där­med att här vill vi stanna livet ut.

”Sanningen skall göra er fria.” Frihet står sedan länge högt i kurs i vår kultur, kanske står den högst på värde­ska­lan. Men vad är frihet? Den som till exempel väljer att låta begä­ren styra – makt, njut­ning, pengar – märker snart att det leder till slaveri. Den som väljer att styras av egenviljan märker snart att han kör över andra och blir ensam, i värsta fall övergiven.

Josef påminner oss om att Jesus växte i en bestämd miljö på jorden, i en konkret familj. Detta trots att han var på väg att fullfölja sin gränsöverskridande kal­lel­se och redan som tolvåring sökte sin himmelske Fader i temp­let. Han följde si­na föräldrar tillbaka till Nasaret och ”lydde dem i allt”. ”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mys­terier ta sin början på vår jord.”

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Hela påsken skymtar fram i Jesu ord. Jesus har inte kommit för att döma människan, utan för att rädda henne. Men han gör det inte genom att upp­häva lagen och rättvi­san. I stället skall han bära vår skuld i sin egen kropp upp på korsets trä och försonar oss med Gud. Det befriande ordet till kvinnan är sagt som om han redan hade uppstått från de döda.

Påsk redan i naturen. Påsken närmar sig. Vi märker det i dagens läsningar. Vår moder, kyrkan, vill gö­ra oss beredda att fira påsk med renade och vidgade hjärtan. Jesus använder en bild från naturen för att förklara påskens hemlighet. Han talar om vete­kor­net som faller i jorden och dör, men som därigenom bär mångfaldig frukt. Om kornet inte faller i jorden för att dö, förblir det ett ensamt korn. Men när det ”off­ras” och dör bär det frukt i många nya korn. Redan naturen tycks känna något av pås­­­kens hemlighet. Men Jesu död går utöver naturens lagar. Vetekornet har ingen egen vilja, men Jesus bejakar själv vetekornets väg. Han berö­vas inte sitt liv, han ger det.

Vi skymtar dopundervisning bakom valet av läs­ning­ar. De beskri­ver vägen till tro och framväxten av en ny skapelse. Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i för­väg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och kla­go­rop. Vägen dit, och till dopet, går genom tro.