Predikan Pingstdagen 2023

Predikan Pingstdagen 2023

Anden blåser vart den vill, inte vart vi vill – Anden förändrar oss, vi förändrar inte den

Apg 2:1-11; Ps 104; 1 Kor 12:3-7, 12-13; Joh 20:19-23

Kära systrar och bröder i Kristus,

För att kunna förstå Pingstens budskap, behöver vi först förstå innebörden av Kristi himmelsfärd. Den kanske mest vanliga föreställningen idag, grundad i 1700-talets s k upplysningstänkande, är att Jesus har farit ”upp och bort” till en avlägsen, ouppnåelig och slutligen, kanske, irrelevant plats. Men den bibliska förståelsen ser inte ”himlen” som något ”där uppe” utan som den högsta formen av varande, existensens mest fullständiga dimension, från vilken Kristus alltid följer och agerar i hela världen. Det förklarar också varför apostlarna inte sörjer och är ledsna efter himmelsfärden. De har inte förlorat Jesus, de litar tvärtom på att Herren nu kommer vara med dem på ett nytt sätt.

På Pingstdagen blir det, som vi hörde i första läsningen ur Apostlagärningarna, klart att detta nya sätt också ger ett nytt uppdrag till apostlarna och därmed till Kyrkan: att hjälpa alla att vinna det eviga livet. Vårt evangelium idag, när Påsktiden avslutas, är detsamma som Påskdagens, där Jesus ger apostlarna del i sitt uppståndna liv. Det är kan man säga deras dop. Som Kyrkans första biskopar får de, och därmed Kyrkan genom deras efterföljare i läroämbetet i den oförvanskade tron, också del i det gudomliga privilegiet att förklara vad som är synd, att ”binda”, och att förlåta synder, att ”lösa”.

När Jesus Kristus med himmelsfärden fullkomnar sitt liv på jorden, för han i sin mänskliga natur, sin materia, allt skapat, all materia, inte bara till ett möte med Gud utan till ett liv helt i gudomlig närvaro, så som det en gång varit tänkt, före människans fall. Det utlöser en ”andlig kedjereaktion” genom vilken den Helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen i Treenigheten, utgjuts över världen, genom Kyrkan. Anden kan nämligen aldrig tänkas utan Kyrkan. Han sätter, som vi hörde i första läsningen, Kyrkan i rörelse och, som andra läsningen ur Första Korintierbrevet beskrev, mobiliserar alla olika, personliga gåvor för hennes innersta väsen: mission och evangelisation. Den första Pingstdagens händelse blir så apostlarnas konfirmation.

Hela syftet med Andens verkan uttrycktes tydligt i andra läsningen: att föra människor till Jesus Kristus, och bekännelsen att han är herre. Om något andligt påstås vara i görningen, men inte leder till, eller i alla fall närmare, en tro på Jesus Kristus som sann Gud och sann människa, ja, då är det i alla fall inte den Helige Ande som är i görningen.

Kan man känna den Helige Ande? Absolut. Men man behöver inte det. Den Helige Ande är nämligen ingen känsla. Om Anden låter oss känna hans närvaro i oss är det för ett bestämt syfte: att stärka vår tillit till Gud och Guds väg för oss. Men lika väl som Anden kan låta oss känna honom tar han också bort den känslan, för att vi ska förstå att vi ska söka Gud, och bara Gud, aldrig känslan av Gud, som är något annat. Den Helige Ande verkar främst, och på bästa sätt, genom att hans gåvor, precis som för apostlarna en gång, förädlar det vi har naturligt i oss till tjänst för Guds rike och blir till frukter, dvs märks i vad vi säger och gör, och vad vi inte säger och gör. Så blir Anden central för en levande, dvs en frälsande, kristen tro.

Varje gång vi lyfter oss i bön till Gud, kort eller lång, inspireras vi av Anden. Varje gång som vi inte vet hur vi ska be, kan vi förbli tysta i stilla vetskap om att Anden ber i, och för, oss, utan ord. När vi lyckas imitera Kristus i goda gärningar har vi samverkat med den Helige Ande. Varje gång vi ber om förlåtelse för våra synder drivs vi av Helig Ande som får oss att se det i våra liv som behöver helas. När vi får förlåtelse i bikten, är det samme Ande som verkar genom Kyrkan så som vi hörde Jesus möjliggöra i dagens evangelium. Varje gång vi vördar ett helgon och ber om hans eller hennes förbön, litar vi på att Anden har omvandlat en människa till att bli förebildligt Kristuslik här i tiden, och en förebedjare i himlen. Varje gång som vi berättar för någon om vår kristna tro, och det hopp som Jesus uppståndelse, som verklig, fysisk om än helt mirakulös händelse, ger oss, dvs ett nytt liv med start redan här och som inte hänger på våra ansträngningar eller dukar under för våra begränsningar; ja, då talar vi med den Helige Andes tunga av eld. Och varje gång vi höjer vår röst till försvar för sanning och rättvisa – t ex mot aborter, Pride-kultur och konsumtionsmentalitet av människor och relationer – och då blir ensamma och impopulära, är det den Helige Ande som ger kraft.

Ett annat missförstånd om den Helige Ande är att Jesus jämförelse mellan Anden och vinden som ”blåser vart den vill” märkligt nog skulle innebära att Anden blåser vart vi vill. Men då blandar man ihop den Helige Ande med tids-anden som inspirerar, och uttrycks i, rådande normsystem och ofta är motsatsen till Guds värderingar, paketerat som bra för de speciella villkoren ”i vår tid”.

Men tids-anden har alltid samma grundbudskap, om än i olika konkreta uttryck: Det finns ingen ursynd eller arvsynd; materiella och sociala framsteg liksom ”fria val” kommer automatiskt att utlösa godhet inifrån oss själva; livet handlar om att mata egot med rikedom, popularitet och njutningar; och Katolska kyrkan måste ”bli som alla andra”, ändra sin lära på alla områden där den inte går ihop med vad ”folk” tycker, och välsigna det vi tycker att Gud borde vilja istället för det Gud faktiskt vill.

Tids-anden vill att vi bara ska lyssna till det i tron som vi spontant gillar och strunta i resten; ja, t o m få oss att tro att den Helige Ande har ändrat sig jämfört med vad han har sagt till och i Kyrkan i 2000 år. Men den Helige Ande, å sin sida, har aldrig motstridiga budskap, mellan olika tider, eller mellan oss och Kyrkan. Anden säger nämligen samma sak hela tiden, överallt. I och genom det som är Kyrkans oföränderliga tro lyser han ständigt upp vägen till den gudomliga sanningen eftersom vi hela tiden, med arvsyndens skada i oss, trots dopets kallelse till ett nytt liv, på olika områden dras mot att vika av från den. När dagens responsoriepsalm säger att den Helige Ande ”gör jorden ny” betyder det just att jorden, i mening allt det skapade, blir ny; inte Anden, eftersom Gud alltid är densamme och vill detsamma. Och det nya består i att ytterligare något av vår tillvaro blir genomsyrat av Guds värderingar, genom vår och andras omvändelse, botgöring och vilja att göra Guds vilja, och vänds bort från tids-anden. Att ytterligare en del av oss dras in i himlen. Det är Anden som förändras oss, aldrig tvärtom!

oss är det alltså Anden som får oss att se den riktning vi ska gå, nämligen riktningen mot Guds vilja och plan, och sedan hjälper att ordna det som måste ordnas i alla våra olika, enskilda förutsättningar efter den gudomliga sanningen – den som bara är Jesus Kristus. För den som vill säga sitt ja, och leva med och i den Helige Ande, alltmer och på allt fler områden i sitt liv, är därför varje dag en Pingstdag. Amen.

                                                                                           pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Foto: Natanael Gindemo/Dagen

Pater Thomas Idergard är född 1969  i Arvidsjaur, Lappland, och uppvuxen i Skellefteå, Västerbotten. Efter gymnasiet studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och kom sedan att arbeta i regeringskansliet och var förbundsordförande i Moderata Ungdomsförbundet 1995-98. Efter det lämnade han helt politiken och kom sedan att arbeta inom PR och opinionsbildning, i flera olika positioner som konsult och rådgivare, och var bl a med i ledningen för Sveriges största PR-företag. Han konverterade till Katolska kyrkan 2009 och frågan om kallelse kom under processen som ledde fram till hans upptagning i Kyrkan. Efter väntetiden för konvertiter och studier i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala inträdde han 2012 i Jesuitorden (Jesu Sällskap) med novistid i Nürnberg i Tyskland 2012-14, avgivande av de första ordenslöftena 2014, studier i teologi i London 2014-17, diakonvigning i London i februari 2017. Sommaren 2017 återvände han till Sverige och prästvigdes i september 2017. Sedan dess är han verksam som präst i S:ta Eugenia katolska församling i Kungsträdgården i Stockholm, vilken har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1837, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället. Pater Thomas har också uppdrag på stiftsnivå, bl a som medlem i stiftets arbetsgrupp för prästkallelser och ordförande i stiftets Kommission för fred och rättvisa, Justitia et pax.

Pater Thomas publicerar sina predikningar på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här