Predikan 17 söndagen under året 2023

”Den värdefulla Gudsfruktan”

1 Kung 3: 5, 7-12; Ps 119; Rom 8: 28-30; Matt 13: 44-52

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med läsningarna idag vill Kyrkan hjälpa oss att ”ge allt” för Guds rike, den realitet där Guds vilja råder; konsekvensen av att vi känner och älskar Gud som visat sig för oss i Jesus Kristus. Guds ”plan” som Aposteln Paulus talar om i andra läsningen ur Romarbrevet, och som alltså är Guds avsikt med världen och med var och en av oss, börjar med att Gud ”ger allt” för oss. Vi hörde att Gud ”på allt sätt hjälper” dem som han ”har kallat” och som ”älskar honom”, att ”nå det goda”.

Alla människor är predestinerade, förutbestämda, till gemenskap med Gud. Ingen är skapad för evig fördömelse, ”den brinnande ugnen” som Jesus ändå varnar för, eftersom vårt sätt att använda vår frihet kan leda dit.

I historien, tidens gång, förverkligar Gud sin plan genom att aktivt söka upp människan och ingå förbund med henne. Gamla Testamentet berättar om hur Gud genom olika mänskliga medlare utvidgar denna gemenskap till att omfatta allt fler: från ett äktenskap genom de första människorna, via ett hushåll genom Noa, en stam genom Abraham, ett folk genom Mose fram till ett kungarike genom David och Salomo. Det underliggande löftet att förbundet en dag ska omfatta alla folk uppfylls slutligen med Jesus Kristus, Gud själv som blir människa i Davids kungliga ätt. Så får förbundet ett innehåll som ingen medlare har kunnat ge det.

Det är alla föregående medlare som andra läsningen talar om när vi hörde att Gud ”i förväg” hade ”utsett” några som han ”bestämt till att formas efter hans sons bild”; den som av evighet är hos Fadern och slutligen går in i tiden och ger sitt liv för att var och en av oss, älskade till existens av Gud, ska kunna frälsas från syndens konsekvens, en evighet utan Gud, och istället börja leva i Guds gemenskap redan nu. För fullbordan en dag, i den kroppsliga uppståndelsen från de döda.

Gud binder alltså sig själv till gemenskap med oss; erbjuder den hela tiden på nytt. Men människan är helt fri att svara. Och hon har två alternativ: att antingen acceptera Gud, dvs försöka sträva i motsatt riktning från synden, eller att avvisa Gud, vilket också innefattar att inte bry sig om Gud, dvs att välja att inte sträva, att stanna kvar i synden. För att Gud själv har gett oss frihet att svara – och friheten är ett villkor för att kunna älska – tvingar sig Gud aldrig på oss, vare sig här i tiden, eller bortom den.

Den som missionerar med våld och tvång, missionerar alltså inte för Gud. Och den som säger sitt aktiva nej till Gud i tid och rum kommer inte att ändå få ett liv med Gud, bortom tid och rum. Trots att vi inte har skapats för evig fördömelse, evig Gudsfrånvaro, kan den bli en konsekvens av våra aktiva val. Så mycket respekterar Gud vår frihet, att han ger oss i evighet det vi väljer här. Och allt detta vill Jesus, mer än något annat, att vi förstår, och nu, så länge vi kan, agerar efter.

Liknelserna om skatten i åkern och den dyrbara pärlan i dagens evangelium, förklarade kyrkofadern Irenaeus av Lyon på 100-talet med att Jesus Kristus själv är skatten som är gömd i det Gamla Testamentets åker, närd av de ofullständiga medlarna och de föregående, stegvis utvidgade förbunden. I ljuset av Kristus kors och uppståndelse, den värdefullaste av pärlor, kan de tidigare förbunden och deras tecken förstås som förkunnare av Guds sons ankomst, och därmed som förelöpare för Kyrkan och hennes sju sakrament.

En av förelöparna, kung Salomo, bad i första läsningen ur Första Kungaboken om gåvan att kunna se med Guds ögon och ordna ting, fatta beslut, efter Guds vilja; att älska Guds lag, för att följa, lyda, den, som dagens responsoriepsalm uttryckte det. Salomo kom att få denna visdom, men han saknade gudsfruktan, dvs rädslan inte för Gud, förstås, utan för effekten av att Guds visdom och lag inte får råda, och avföll till slut från Guds väg. Den unge Salomos önskan att förverkliga Guds vilja, som det mest grundläggande och viktiga av allt, kom istället att levas fullt ut av Jesus Kristus. Han som därför är förebilden för sann gudsfruktan.

Värdet av Himmelriket, Guds rike, är helt oskattbart. Och det är ju egentligen självklart när vi tänker efter: Vad kan mäta sig med ett evigt liv uppfyllt av det Sanna, Goda och Sköna – dvs av Gud? En verklig insikt om det får oss att, som männen i liknelserna, vilja ge allt för Riket. Liknelserna kan därför ses som en fortsättning på Jesus första saligprisning i Bergspredikan, åtta kapitel tidigare i Matteusevangeliet: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.”

Andlig fattigdom är beredskapen att göra de uppoffringar som krävs för, och blir följden av, att Kristus blir livets enda rättesnöre. I vår tid och kultur handlar det ofta om att avstå från det som världen runt omkring försöker intala mig att jag ”behöver”. Men också att avstå från anseende, och att våga möta andras ogillande för att jag visar, står upp för, min katolska tro. Vidare kan det handla om att uppoffra tid och resurser: att vara beredd att ge för att lindra den materiella fattigdom som både finns runt om mig och i världen – istället för att hänvisa till ”någon annan” eller tala teoretiskt om att ”strukturerna” måste ändras. Det som jag aktivt gör av med, ”säljer”, när jag avstår från att tillmötesgå varje omedelbart behov, eller från anseende eller resurser, gör att jag har råd att köpa pärlan, Himmelriket. I en fullkomlig tillit till att Gud fyller på från sig och sitt när jag ger av mig och mitt.

En avgörande förutsättning för den andliga fattigdomen är tacksamhet. För det goda jag har i mitt liv, trots det som kan vara mörkt och svårt; också det som jag kan tycka beror på mig och mina ansträngningar, eftersom Gud är yttersta orsak till allt och alla som har orsakat mig och det jag är, har och kan. Men också tacksamhet för det jag får offra, vända ryggen till eller släppa taget om här, för Guds skull.

Den Heliga Thérèse av Lisieux har beskrivit det sanna, kristna livet som att stå inför Gud med tomma, öppna händer och sträcka fram dem. Det är att bli människa fullt ut, eftersom människan har skapats för full närhet till Gud. Det är att ”ge allt” för Guds rike. Så låt oss be om nåden att tömma våra händer på det vi själva stoppat i dem, så att Gud kan fylla dem med sitt rikes skatt, som vi sedan kan ge vidare. Låt oss be att ingenting i våra liv tillåts bli viktigare än det. Amen.

                                                                                           pater Thomas Idergard